Sida:Drabanten del 1 1888.djvu/54

Den här sidan har korrekturlästs

50

— Jag vet det. Tack, tack för underrättelsen, den roar mig rätt mycket.

— Roar?

— Förstår ni ej, min käre Forster, att det är ett litet skämt, ett upptåg, ni förstår väl?

Forsters ögon började tindra.

— I alla fall, tillade Armfelt, kom till mig i morgon, och jag kan måhända då göra er en tjenst för er välvilja.

— Ett skämt, sa nådig baron, jag förstår, jag förstår. Baron är ändå alltid glad och munter af sig. Ett upptåg, ja, jag säger. I morgon således, herr baron.

— Välkommen då, käre Forster, och ni skall ej gå missnöjd ifrån mig.

Men oaktadt Armfelt tog den fara, som tycktes hota, med ett lugn, som Mauritz nästan velat kalla för en oförklarlig lättsinnighet, visade sig allt mera och mera ett visst allvar i fröken Rudenskölds och Aminoffs utseende. Den förra närmade sig till Armfelt och vexlade sakta några ord. Den andre gick fram och tillbaka i rummet.

— Kom ihåg, yttrade hon, att vi äro på ett värdshus; blottställ derför ej min heder, utan låt oss antaga den unge mannens tillbud och medfölja honom härifrån.

— Din heder, Charlotte, är mitt hjertas skönaste glädje, ljufvaste dröm; jag skulle blottställa den mera, om vi flydde.

— Men faran?

— Jag känner ingen fara och har för öfrigt intet att frukta. Var lugn, Charlotte!

Men omständigheterna skulle få ett ännu mera hotande utseende.

Ännu hvilade fröken Rudenskölds hand på Armfelts axel, då samma dörr, genom hvilken Döring inkommit, uppstöttes med en våldsamhet, som oemotståndligt drog allas ögon till sig.

Till och med det vänliga i Armfelts ansigte försvann som en vindflägt. Med vredgad uppsyn reste han sig upp. Den instörtande mannens utseende ökade ännu mera Armfelts förtrytelse.

Han bar en på sidan uppviken, rund hatt, prydd med kokard, plym och guldtrens. Han bibehöll hatten qvarsittande på hufvudet.

En blå jacka med guldgaloner i hvarje knapphål och runda förgylda knappar prydde honom ganska väl. Underkläderna voro af gult elgskinn. Höga, öfver knäna uppgående ridstöflar fulländade hans drägt.

Vid sidan bar han ett långt, bredt svärd.

Mannen var undersätsigt bygd och af medelmåttig längd. Det såg ut, som om hans starka arm med lätthet skulle kunna föra det breda svärdet.

Hans ansigte var uttrycksfullt; framför allt lyste mod och beslutsamhet deri.

Hans klädsel tog sig likväl nu mindre prydligt ut, i följd deraf att han var helt och hållet nedstänkt af smuts.