Hans namn var Netherwood. Han var drabant i hertigens tjenst.
I ett föregående kapitel omtalade vi, att hertigen afsände en hofman med en hemlig skrifvelse till fröken Rudensköld. Denne hofman, som vi kanske origtigt så benämde, var ingen annan än Netherwood.
Med brinnande ifver hade han sökt motsvara sin herres förtroende. Genom att passera öfver den Blå slussen i stället för den Röda, hvilken senare väg Ruterholm tog, hade han lyckats att obemärkt komma förbi honom.
I full karrier sprängde han Hornsgatan framåt; gnistorna sprakade kring hästhofvarne, men ett ögonblicks bristande uppmärksamhet på tyglarne kom det modiga djuret att snafva, att störta, att bryta sitt ben. Netherwood hade ej tid att dröja; till fots öfvergaf han sin springare och hade äfven, så mycket som möjligt påskyndande sina steg, hunnit ett godt stycke framåt tullen, då Reuterholm med sina ryttare red förbi honom. Oförskräckt fortsatte han dock sin väg. Ändtligen framkommen, såg han den stora ingången till värdshuset redan stängd, men af gammalt noga bekant med stället, hoppade han öfver ett staket, inkom i trädgården och smög sig upp genom den lilla bakväg, som vi redan i Mauritz’ sällskap en gång passerat. Utan att gifva sig tid att tala vid nägon af värdshusfolket, tog han genom de välbekanta smårummen, dem, i hvilka Mauritz blifvit inqvarterad af Marie, genaste vägen till stora salongen, der han förmodade, att han skulle träffa den han sökte.
Armfelts ögonbryn hade lagt sig i en mörk valk, och med ett stolt, nästan furstligt utseende mätte han Netherwood från hufvud till fot. Denne syntes likväl ej märka något.
— Jag söker er, min fröken, yttrade han helt kort, och medför en skrifvelse från hertigen, hvilken jag å hans vägnar vågar anhålla att ni genast må läsa.
— Hertigen!
Armfelt satte sig åter. Fröken Rudensköld läste brefvet. Det innehöll blott några få ord.
»En vän, som upprigtigt vill er väl, beder er skyndsamt söka
undgå den fara, som hotar er. Jag skickar Netherwood till er tjenst
och ber er blott att detta skall få bli en hemlighet emellan oss. Er…
Carl.»
Under det hon läste, genomkorsades hennes själ af olika känslor
och kinderna skiftade mellan rödt och hvitt. Hon lemnade derefter
brefvet till Armfelt.
— Befaller fröken något vidare? sporde Netherwood.
— Helsa hertigen, yttrade Armfelt, och framför frökens vördnadsfulla tacksägelse, men tillägg, att hon icke inser, hvilken fara som kan hota henne, samt att hon för öfrigt, då Armfelt befinner sig vid hennes sida, har tillräckligt skydd.
Utan att afvakta något vidare aflägsnade Netherwood sig samma väg och lika skyndsamt som han kommit.
