syntes der. Han var lugn, liksom hade han ej ännu förstått, att någon verklig fara förefans.
Den förste, som inträdde i rummet, var en officer, hörande till konungens lifvakt eller de så kallade lätta dragonerna. Innan han inträdde, hade han kastat af sig kappan och syntes nu i hvit, kort jacka med ljusblåa reverer och silfvergaloner i knapphålen, knutescharpe och dragonmössa, liknande husarmössorna. Det var först något längre fram efter Gustaf III:s död, som denna corps förändrades till lifhusarer, hvaraf slutligen bildades det ännu bestående lifgardet till häst.
Den andre var — Reuterholm.
Ehuru beskrifningen här af de scener, som tilldragit sig ifrån det ögonblick Reuterholm först anlände till Liljeholmen, tagit ett ej så obetydligt rum, hade de i sjelfva verket så snabbt aflöst hvarandra, att Reuterholm icke uppehållit sig längre än den korta stund, som var erforderlig för anskaffandet af en vagn, nödvändig för att på ett passande sätt kunna föra ett fruntimmer från stället. Otroligt kunde det för öfrigt icke heller vara, att han äfven under vägen hade svalnat något och nu betraktade den sak han ville utföra, mera fri från det första infallets illusioner, och derför handlade långsammare än vanligt.
Reuterholm egde ytliga kunskaper och ett måttligt förstånd; hans
sjelfklokhet och inbilskhet förledde honom till många fel och motsägelser.
Hans ärelystnad, hvars ena sida skulle kunna kallas hat emot det parti,
som tillhört Gustaf III, gjorde hans handlingar ofta till hugskott.
Förmyndareregeringens åtgärder tåla också i de festa fall ingen sträng
granskning. Man finner väl en och annan frukt, men den är ej mogen,
utan endast kart. Hertig Carl och Reuterholm voro båda två
ordensvurmar i högsta grad, och Kellgren säger, att man för att vara det
endera måste vara en narr eller en skurk. Man kan likväl äfven vara
något litet af båda delarne utan att ex professo vara endera delen;
man kan vara tvetydig. Reuterholms statsmannablick var oklar och
oredig, och hans politiska bana blef vacklande och motsägande; han
måste, för att uppehålla sig och sitt inflytande, »inläsa sig i sin tids
gällande retorik» och maskera sig med en dunkel och mystisk filosofi.
Vid hans åsyn upplyfte Armfelt sitt stolta hufvud, en lätt röd glans färgade hans kinder, och hans näsborrar tycktes nästan vidga sig. Det var lejonet, som vädrade sin fiende. I denna stund möttes deras blickar. Mauritz, som med den största uppmärksamhet följde dem, kunde ej förklara betydelsen af detta enda ögonkast, men det föreföll honom, som om ljuset och mörkret, en gång kämpande om verlden, före striden så skulle blicka på hvarandra. Det var också en af de ovanligaste representanter från Gustaf III:s snillrika, man kan säga solbelysta period, som här mötte den mest framstående typen för förmyndaretidens just nu ingående kaos; två tider af så olika beskaffenhet, att
