— Obehagligt? talade han, min Gud, huru kan ni säga att ert uppdrag är obehagligt? Jag försäkrar att jag ganska gerna skall göra ett besök på högvakten. Jag har i så många är bott i dess grannskap, att jag är hemmastadd med platsen. Det skall bli mig rätt angenämt att få fördrifva der en liten tid helt ensam med mig sjelf. Jag till och med tackar er upprigtigt för underrättelsen, och det så mycket mera, som jag nu får tillfälle, i den händelse man skulle i något fall misskänna mig, att inför det svenska folket och… ja, hvarför icke… inför hela Europas ögon rättfärdiga mig. Jag anser mig, min baron, ännu gå liksom i min aflidne herres och väns sorgtåg, bärande hans vapen, och önskar ej något högre än att kunna handla så, att historien en gång skall erkänna mig hafva varit värdig dertill. Att emellanåt få inför samtidens och samhällets domstol liksom polera upp den dödes kanske eljest snart rostande sköldemärke, skadar ej, ty ser ni, desto säkrare skall det då stråla äfven i den aflägsnaste framtid. En fråga likväl, ni känner väl orsaken till…
Reuterholm gladde sig att finna Armfelt så beredvillig och trodde sig redan ha lyckligt utfört den uppgift, som fört honom dit. Han anade icke någon arrière pensée hos Armfelt och blef upprigtig i samma mån som han blef trygg.
— Jag erkänner, svarade han, att edra tänkesätt hedra ert hjerta och ert omdöme. Var äfven öfvertygad, att hertigen ej vill er något ondt, utan värderar er högt. Men rapporter ha inkommit af betänklig natur, som, ehuru smärtsamt det är för hertigen, tvinga till en skenbar handling af stränghet, för att på undersökningens väg komma till en nöjaktig förklaring. Ej utan att man fruktade ett motstånd från er sida, att ni skulle genom en tvetydig uppfattning af sjelfva saken anse den värre än den i sjelfva verket är och vädja till sjelfförsvarets opolitiska försök. Jag åtog mig derför uppdraget och ber er deri se ett bevis på min vänskap. De inkomna rapporterna tala om… om…
Reuterholms öga blixtrade dervid fram under ögonbrynets mörka båge som en musköt från sin vall.
— Om en konspiration, tillade han.
Vid dessa ord spratt Armfelt till. Det var honom omöjligt att längre binda de lidelser, som jäste inom honom. Han tycktes nästan växa i Mauritz’ föreställning. Blicken strålade af eld, mägtig och flammande. Pannan glänste af ett okufligt mod, af öppen höghet. Beslutsamt trädde han ett steg närmare Reuterholm, under det han utsträckte handen, liksom om han med ett enda ord velat tillintetgöra honom. Ett enda ögonblick darrade hans läppar, men han talade icke. I stället sänkte han åter handen och slog armarne i kors öfver bröstet. Han blott betraktade Reuterholm, men på ett sätt, så obeskrifligt och dock talande, så tyst och dock tillintetgörande.
— Konspiration? började han slutligen. Ja väl, min baron, jag konspirerar i sanning, men ni torde kanske ej veta, att hela verlden konspirerar, att förstånd och vett evigt konspirera emot oförstånd och
