Sida:Drabanten del 1 1888.djvu/60

Den här sidan har korrekturlästs

56

enfald, att redlighet och ära äro födda konspiratörer emot vanära och oredlighet, att ljus och lif döpa allt godt, allt sant, allt högt och ädelt i verlden till en ständigt fortgående konspiration emot allt dåligt, allt lögnaktigt, allt lågt och oädelt. Det är också min högsta ära, herr baron, att konspirera emot de principer, hvilka i er se en af sina första banérförare. Jag känner hertigen, jag känner er och förstår ganska väl det slag, som ämnas mig. Ni ser i mig ett djerft svärd vid den bortgångne Gustafs sarkofag och vid den uppväxande Gustafs krona. Bort härifrån, min herre, och lek ej med Alkibiades, ty biter han, så biter han som ett lejon. Det system, som ni vill göra gällande, ligger i all sin ännu outvecklade oreda redan klart för mitt öga; men hoppas ej för mycket, ty jag ligger, jag också, som Alkibiades i er väg, och se endast till att, då ni nödgas stryka lasset, det ej stjelper med er sjelf.

Den häftigaste lidelse hade hänfört Armfelt; han tystnade likväl här, men han drog blott efter ett kort andedrag för att fortsätta.

— Arrestera mig? säger ni. Glöm ej, att konung Gustafs röst ännu talar till mig i hans sista vilja såsom till sin ende vän; att jag endast behöfver stampa på Stockholms gator för att i konungens namn framkalla omkring mig en hedersvakt af dess hela befolkning. Glöm ej, huru Mauritz af Sachsen i fiendens åsyn simmade öfver den brusande floden med en laddad pistol i sin hand. Jag skall förstå, herre, att likna min namne. Arrestera mig? Är det för att jag högt och oskrymtadt ärar en nyss bortgången odödlighet, hvilken i sin graf är mägtigare än den, som nu styr landet, jag vill nästan säga med hyrda tömmar. Ni tror att stunden nu är lämplig att leverera mig en batalj. Jag är beredd derpå. Erinra er dock slaget vid Fontenay. Kämpande med döden bars Mauritz af Sachsen omkring på videqvistar. Men ehuru i själtåget, segrade han. Fastän Gustaf är död, min baron, kan Gustaf ännu vinna en seger, ty hans ande lefver ännu i själtåget.

Då Armfelt slutade, vände han sig hastigt ifrån Reuterholm och gick ett hvarf öfver rummet. Hans bröst häfde sig högt. Han liknade nästan ett mörkt moln, ur hvilket man hvarje ögonblick fruktade en ny blixt.

Reuterholm var deremot lugn. Hvarken stället eller omständigheterna syntes honom lämpliga till att ingå i en förklaring. Han fruktade också ej för några hotelser, som Armfelt yttrat. Om man endast en gång fått honom väl fängslad, kunde saken bedrifvas på mångahanda sätt. Magten saknar aldrig möjligheter.

— Det står er fritt, min baron, att göra allt, hvad ni finner för godt, svarade han också kort och kallt. Men denna gång måste ni och edra vänner frivilligt följa mig, eljest stå mig andra medel till buds.

— Emot våldet ställer jag lagen, emot orättvisan rättvisan. Ni har glömt att visa mig hertigens ordres. Tag fram den!

Hvad icke den uppbrusande lifligheten i Armfelts ord åstadkommit, åstadkom denna korta uppmaning. Reuterholm ryggade ett steg till-