baka. Armfelts blick stannade på motståndarens bleka ansigte. Han anade, att han ej egde någon ordres.
— Töväder, min baron, återtog Armfelt, är, Gud tröste er, icke åskväder. Det oväder bär ingen ljungeld i sitt sköte, som försvinner i duggregn. Var god och tag fram hertigens ordres!
— Hertigen har skickat mig personligen. Herr löjtnant, låt oss icke försinka tiden, tillade Reuterholm med en blick på officern. Gör er skyldighet!
— Dröj dock ännu ett ögonblick, herr löjtnant, allrahelst som ni ej ännu rigtigt kan känna er skyldighet.
I Armfelts ansigte arbetade så många olika, hastigt öfvergående uttryck, att man knappast förmådde följa dem, men på en gång förenade de sig liksom i ett enda strålande leende.
— Ni känner ju mig? tillade han, vänd mot officern.
— Naturligtvis, herr baron.
— Huru många man har ni derute?
— Tjugofem man, oberäknadt underbefälet.
Reuterholm anade, att Armfelt syftade åt något visst håll, men han förstod ej, hvari det kunde bestå, och för att afbryta honom och förkorta det pinsamma i deras ställning, trädde han ett steg närmare, men med utsträckt hand hejdade honom Armfelt.
— Ni erinrar er kanske, herr baron, då Pechlin skulle arresteras i Södertelje, huru den affären slutades.
Ett ljus uppgick vid dessa ord för Reuterholm; han förstod nu, hvarthän Armfelt syftade.
— Och Pechlin var ändå ej öfverståthållare, fortsatte Armfelt med stadig och jemn röst, som jag är.
Och han uppknäppte dervid den lätta, civila öfverrock, hvari han var klädd, och då han uppslog den, bar han derunder öfverståthållareuniformen, mera lysande då än den senare blef, då guvernören, grefve Ruuth, öfvertog befattningen efter Armfelt.
— Såsom öfverståthållare, herr löjtnant, ålägger jag er att arrestera baron Reuterholm och afföra honom till högvakten. Jag befaller här i konungens stad och ställe. Ansvaret blir mitt. Lyd!
Reuterholms ansigte vanstäldes af vrede, men intet ord kom öfver hans bleka, sammanbitna läppar. Vacklande stödde han sig emot väggen. Hans högmod och hans beräkningar hade ej erfarit hårdare slag. Armfelt lade deremot armarne åter i kors öfver sitt bröst och betraktade honom med isande köld. Officern rörde sig ej ur stället.
— Nåväl, min herr baron, vi torde kanske nu förstå hvarandra bättre, sedan vår ställning blifvit litet jemnare.
Det var likväl endast för en kort stund, som Reuterholm förlorade fattningen. Snart återvann han sin styrka, och han stod der stolt och kall liksom en stod, huggen ur ett svart marmorblock.
— Ni har rätt, vi förstå hvarandra, talade han, men låt oss också se till, hvem som äfven för framtiden bäst förstår, hvad tiden och om-
