58
ständigheterna fordra af sina män. Torde hända, min baron, att den dag kan komma, då ni i det fallet blir på platsen.
— Ni är en lycklig skämtare, återtog Armfelt, men trots det har jag ändock ett förslag att göra er.
— Och hvari skulle det bestå, om jag får fråga.
— I detta, om ni förstår det.
Och Armfelt utsträckte sin hand emot honom, liksom erbjudande honom ett om fred och vänskap talande handslag. Rörelsen var full af ädelhet.
— Jag räcker er min hand, förklarade Armfelt, då han såg Reuterholm tveka, och emottager ni den, skall från min sida detta handslag bli en signal, icke till nya strider, utan till redlig vänskap och trofasthet. Nåväl?
— Nej, herr baron, svarade honom Reuterholm. Vi kunna ej kämpa under samma fana. Låtom oss vara hvad vi äro och ej förblanda saker och ting med hvarandra.
— Som ni behagar då; men i alla fall vill jag ej begagna mig af en tillfällighet. Herr löjtnant, ni är fri från er skyldighet att arrestera baron Reuterholm. Ännu en sak, hvad här har skett, angår ingen, icke ens mina vänner derinne. Saken, känd af allmänheten, skulle kunna skada er, icke mig. Jag vill likväl ej fälla mina fiender med deras egna vapen. Att döma af er blick, ser jag att ni gillar denna åsigt.
Och under det han ännu talade, fattade han ett klocksnöre vid dörren, och ett pinglande ljud hördes i detsamma nere i trappan. Inom en handvändning inträdde Marie.
— Champagne! befalde Armfelt.
— Herr baron, haf godheten och stig fram; också ni, herr löjtnant. Ah, jag minnes ännu som i går den tid, då jag var löjtnant. Jag tyckte mer om champagne då än nu.
Och nu öppnade han dörren till det inre rummet, och fröken Rudensköld och Aminoff inträdde.
Man såg förundrad på hvarandra, men ingen vågade bryta tystnaden.
Då champagnekorkarne smälde och vinets skummande perlor glänste i kristallglasen, höjde Armfelt sin röst.
— Baron Reuterholm har nyligen återkommit från Italien, och vi hafva icke förr än nu sammanträffat. Underrättad att jag var här, hastade han hit. På vägen möter han en liten afdelning lätta dragoner. Sällskap gör trefnad. Tillåten mig att helsa honom välkommen tillbaka till fäderneslandet?
Med mulen blick tömde Reuterholm sitt glas. Champagnen var bitter i hans mun, och ändock tycktes han vilja begrafva sin blick i glasets botten.
Fröken Rudensköld och Aminoff visste ej hvad som passerat, men kände sig glada, att faran flugit förbi dem som en annan lös vind.
