60
Endast den omständigheten, att en man, som räddat Gustafs lif, men förblifvit obelönad, i sitt armod nu först framsköts af en utländing, såsom ett hån emot personer, hvilkas minne och ära lågo prinsessan så nära om hjertat, upprörde henne.
Här hotade tvifvelsutan en skandal.
Ingen statsangelägenhet förskräcker qvinnan så mycket som en skandal.
Då prinsessans vagn stannade vid palatsets port, hade hon redan fattat sitt beslut.
— Samvete och pligt, tänkte hon, befalla mig att icke försumma ett enda ögonblick utan att genast ingripa. Jag måste rädda Gustafs minne och Carls ära. Det är en systers pligt. Således genast… genast…
Knappast uppkommen i sina rum, lät hon kalla fröken Rudensköld, men erfor då, att hon under aftonens lopp begifvit sig bort och ännu icke återkommit.
Prinsessan befann sig i ett nervöst retningstillstånd, och missnöjet vid denna underrättelse visade sig i en lätt feberrodnad på hennes kinder.
Ett ögonblick senare bröt hon dock tystnaden.
— Louise, sade hon till sin följeslagarinna, du är älskvärd, men har du äfven litet mod, min goda Louise?
Louise Posse var icke mer än sjutton år. Hon var prinsessans yngsta hofdam, en skönhet, hvars intagande väsende stod på gränsen mellan dröm och verklighet. Ögat låg djupt, men en stjerna af det klaraste vatten lyste ur detta mörka djup. På kinden brann sällan någon ros; men då den glödde der, öfverstrålade den allt annat. På hennes läppar lekte icke ofta småleendet, men då hon någon gång log, förtrollade hon alla.
Hennes uppfostran var lika fin och ädel som hennes gestalt, men just det skönaste i gestalt och uppfostran är, att de icke ännu hunnit stanna i sin utveckling, utan liksom bebåda en ännu fullkomligare.
Öfver Louises hjerta och sinne hvilade ett ljuft svärmeri. Det var ej alla gifvet att förstå det. Hennes böjelser drogo henne till målarekonsten. Hon hade också redan mer än en gång sökt att i rika färgers prakt göra för sig lefvande de syner, som på fantasiens luftiga vingar så ofta smekte hennes tankar eller flögo förbi hennes själ. Denna talang var icke någon hemlighet för hennes närmaste vänner, icke heller för prinsessan, men hon önskade allrahelst, att ingen visste derom. Så länge hon bar sin böjelse såsom en hemlighet inom sig, var den så bedårande skön för henne; hon fick då drömma och måla sina drömmar endast för sig sjelf. Under den tid en flickas hjerta ännu liksom rosenständet icke utslagit alla sina knoppar, utan eger för hvarje ny stund också en ny knopp, då själen ännu icke är fullt hemmastadd med verlden, utan sväfvar liksom en af himlens englar, då jorden nyss var skapad, öfver allt omkring, beundrande och tjusad af ständigt nya
