64
— Hit åt.
Prinsessan ledde stegen åt Timmermansgatan.
— Måhända har jag varit oförsigtig, som så här sent begifvit mig ut? Det minsta ljud skrämmer upp mig, och för hvar och en, som passerar förbi, darrar jag. Hör du intet?
Hästarne stampade häftigt mot gatans stensättning.
— Jag förstår mig ej på Andersson i afton. Han svarade mig så underligt.
— Derpå gaf jag ej akt. Jag hörde ej att han yttrade någonting.
— Märkte du ej, att det var nära för oss att skena?
— Nej, ers höghet.
— Tyst, tala ej så högt. Du är just en liten drömmerska. Låt oss skynda på våra steg så mycket som möjligt.
Man passerade nu tvärs öfver Besvärsgatan.
— Här måste vi stanna och se oss något omkring, att vi ej taga fel om vägen. Man har gifvit mig en så noggrann beskrifning på stället, att jag ej kan taga miste. Det är alldeles rigtigt. Här är Besvärsgatan. Således ännu något längre fram. Nästa gata är Tavastgatan. Tyst för all del, tyst!
En vild gnäggning, nästan som ett skrik, nådde deras öron. De lyssnade.
— Jag önskar, att vi åter vore hemma igen; men jag har så litet varit ute så här, att jag ej kunde föreställa mig, att denna så aflägsna trakt och mörkret skulle ingifva mig så många farhågor.
En stund fortsatte de nu vägen utan att vexla ett ord.
— Den der främmande karlen, som nyss stirrade så dystert på oss, afbröt prinsessan slutligen tystnaden, har rigtigt skrämt upp nig. Jag nästan fruktar för, att han kände igen mig. En sådan blick har jag ännu aldrig sett. Kunde han vilja oss något ondt? Mitt hjerta klappar så häftigt vid blotta tanken på honom.
Prinsessans fruktan ingaf verkligen Louise mod. För öfrigt visste hon icke, att hon hade eller kunde hafva någonting att frukta för. Den artistiska stämning, som hennes skaplynne egde, gjorde väl äfven, att hon icke såg föremålen alldeles såsom andra. En lätt och liflig inbillning eger ett alltför kraftigt och underbart inflytande för att låta oss ensidigt försjunka inom oss sjelfva vid och för hvarje mer hvardaglig tillfällighet. Oupphörligt vänder den ett kaleidoskop för vårt öga, och dermed förändra sig också oupphörligt ögonblickets erfarenheter och syner i ständigt skiftande nya bilder. I den okände, som nyss passerat förbi henne och ingifvit henne en viss förskräckelse, såg hon snart endast ett slags lefvande uppenbarelse eller ett egendomligt tilltalande väsende, fullkomligt öfverensstämmande med och liksom sprungen fram ur den mörka tafvelduk, hvarmed det inbrytande nattdunklet omgaf honom. Företeelsen var just någonting, tyckte hon, för hennes pensel.
Det verkligt måleriska i den belägenhet, hvari hon befann sig
