Sida:Drabanten del 1 1888.djvu/71

Den här sidan har korrekturlästs
67

Gumman såg upp.

— Eld, mera eld!

I himmelens namn, lugna er, kapten. Er otålighet jagar mig på porten. Ni skall strax få mera eld.

Och gumman lade några pinnar af den sönderbrutna stolen i kakelugnen, och elden flammade lysande upp.

— Vatten, vatten! skrek den sjuke.

— Här, kapten. Och hon förde det söndriga stopet till hans torra läppar.

— Mera vatten, mera vatten!

Det var den sista droppen han tömde.

— Det fins intet mera. Gud tröste oss alla! bad den gamla och sammanknäppte sina känder.

— Jord, jord! ropade den sjuke.

— Tro på Guds barmhertighet och hoppas på hans nåd, uppmanade hon honom, och tvifla ej på, att jorden snart skall öppna sin moderliga och fridfulla famn äfven för er.

— Luft, luft! skrek åter den sjuke.

— Himmel, himmel! må ni hellre ropa, inföll qvinnan.

— Himmel, suckade han också sakta och slöt ögonen tillhopa. Under häftiga feberryckningar uppslog han dem likväl åter snart. Liksom tvänne glödande kol stirrade de dervid på porträttet framför honom.

— Han kommer, ser du icke, han kommer.

— Hvilken?

— Han, han! Och han utsträckte sin magra arm med lyft finger åt porträttet.

— Ni förskräcker mig ordentligt. Hvilken fasansvärd natt! En kallsvett går öfver min rygg.

— Vredgad blickar han på mig. Hans röst talar förebrående till mig. Det låter som en orgelton ur ett grifthvalf. Nu träder han mig ett steg närmare.

Man hörde i detta ögonblick en sakta bultning på dörren.

Förskräckt for den gamla gumman upp från sin plats. Uppskrämd af den döendes hemska sätt att yttra sig, blef hvarje främmande ljud utifrån för henne en ny fasa.

Hon lyssnade. Det knackade åter.

— Hör, hör! talade den sjuke.

— Om ni endast kunde vara tyst en liten, liten handvändning. Jag tror att någon är derute. För all del, tyst!

— Hör!

— Det bultar verkligen på dörren; jag måste se efter, hvem som vill in.

Och med ljusstaken i sin hand utträdde hon nu i yttre rmmmmet. Den bleka lågan belyste ett nära nog ännu blekare ansigte, som väl kunde sägas också likna en mot sitt slut flämtande, svag lamplåga.