72
SJETTE KAPITLET.
Hemfärden. Mötet. Blindbocken. Ateliern.
Utkomna på gatan, kände sig hvarken prinsessan eller Louise mera så rädda, som då de nyss förut gingo samma väg. Åsynen af döden och armodet hade stärkt deras mod. Mot den fasans boning, som de lemnade, var gatan, ehuru ödslig och mörk, lugngifvande. Den tjocka och mörka himmelen hade höjt sig och ljusnat samt hvälfde sig nu som en vidsträckt kupol af matt och blekt silfver öfver deras hufvuden. Med behag kände de en svalkande vind flägta från den närbelägna Mälaren. De inandades den friska luften, lifvades och styrktes. Visserligen kastade de nästan omedvetet en blick till sidan om portgången, der de vid inträdet sett den okände främlingen, hvars anblick så mycket förskräckt och oroat dem, men han syntes ej mera till. Lika lätt som ett svagt qvinnohjerta uppröres, lika lätt lugnar det sig äfven. Gatan var dessutom, så långt de sågo framför sig, folktom, och äfven det fägnade dem. Snart hoppades de att hinna fram till det väntande ekipaget.
Louise förde prinsessan vid sin ena arm och bar det lilla paketet under den andra. De trodde sig snart hafva utfört sitt vågstycke och tänkte sig redan lyckligt återkomna till palatset. Tysta hastade de framåt och voro just nu nära att vika af in på Hornsgatan, der de lemnat Andersson och åkdonet. Deras hjertan klappade af liflig glädje öfver att vara så nära målet, då i detsamma en person, som mötte dem i motsatt rigtning, vare sig afsigtligt eller oafsigtligt stötte till Louise, så att hon släppte prinsessans arm.
Ingendera hade märkt den kommande, förrän han var ända inpå dem.
— Nå-å, min herre! yttrade Louise.
Dessa ord undföllo henne så ofrivilligt, att hon knappast sjelf visste derom.
— Hvad behagas, svarade mannen, kanske man ej får lof att gå på gatan? Ah ha! och han trädde dervid den rädda flickan, som af häpnad stannat, tätt under ögonen, ni är en liten spoling kan jag se … ute på affärer… jag begriper… ni tager edra rof i våra gränder … Gudbevars…! ha, ha, ha!
— Förolämpa mig icke, min herre, yttrade Louise, utan släpp mig, och låt mig gå. Jag har icke ofredat er.
Den okände hade fattat tag i Louises kappa och tycktes vilja hålla henne qvar. I första ögonblicket trodde både prinsessan och Louise, att karlen var samme man, sont förut följt, för att icke säga förföljt dem, men de insågo strax sit misstag. Den nu uppträdande egde
