74
Vägen var stängd. Man hade intet annat val än att stanna. Faran var kanske egentligen ej så stor, men prinsessan och Louise, obekanta med lifvet på gatorna, uppskattade den långt värre än den var. För deras oerfarenhet och svaghet var den dock tillräcklig att ingifva den mest öfverspända räddhåga. Prinsessan fruktade för öfrigt som för den värsta skandal att blifva upptäckt och igenkänd. Hon hade nedfält slöjan för sitt ansigte; men skulle man väl akta det tunna floret, då man ej aktade henne sjelf? Louise var äfven rädd för att man kunde märka, att hon endast var en förklädd flicka. I sin själ ogillade hon nu strängt, att hon någonsin ingått på ett förslag, hvilket till den grad, som hon nu insåg vara möjligt, kunde blottställa henne. Derom hade hon likväl, då förslaget gjordes, icke haft eller kunnat göra sig den ringaste föreställning.
— Det är en liten förgyld narr, som vill stjäla våra flickor ifrån oss. Hjelp mig, så taga vi bytet tillbaka och ge honom en lexa, som han ej glömmer så snart.
Prinsessan slöt sig tätt intill Louise. Hon tordes icke tala, och visste ej heller hvad hon skulle säga. Louise drog sin värja, färdig att våga det yttersta; men åsynen af det blanka vapnet åstadkom ej det intryck hon förestält sig. I stället för att draga sig tillbaka, utbrast man i ett skratt omkring henne.
Värjan sjönk dervid ned, och hon uppgaf tanken på allt försvar. Ett nödrop var det enda, som tillkännagaf att hon ansåg sig förlorad.
Sofia Albertina tryckte sig instinktmässigt tätt intill sim följeslagarinnas sida. Det var en späd ranka, som stödde sig vid en sensitivas svaga stängel.
Ännu visste icke den bullrande hopen rigtigt hvad den skulle göra, denna hop, som hvarken var så talrik, att den kunde handla blindt och blott af jäsande lidelser, eller så fåtalig, att den utan yttre påtryck kunde skiljas åt. Tystnaden från de anfallnes sida afväpnade densamma, liksom sorlet från deras sida förut afväpnat Louise.
— Ge rum! hördes i denna stund en klar och manlig röst utropa. Ur vägen, slödder!
Fredstörarne sågo upp.
En kraftig och reslig ung man höjde dervid sitt stolta hufvud öfver dem. I handen höll han en käpp eller något dylikt och tycktes vara beredd att trotsa allesamman. Men han blef icke den ende, som uppträdde till de tvenne fruntimrens försvar. Från motsatt håll understöddes han nu äfven af en annan, som också bjöd fridstörarne att skiljas åt.
— Skäms! talade denne, att angripa en gosse och en flicka.
— Vid Gud, återtog den förste, den som ej genast aflägsnar sig, träffas af min arm, och han skall ej så snart glömma att jag brännmärkt honom.
— Hvad hafva de svage kunnat göra emot er? anmärkte åter den ene.
