— Intet, svarade en röst från hopens sida.
— Så låt dem då äfven gå i frid. Gatan är tillräckligt bred för oss alla.
Anmärkningen var rigtig. Man behöfver sällan anslå mer än en för hjertat rigtig och sund tanke, förrän man äfven eröfrat det stora flertalets omdöme och förstånd. Det i sig sjelft rigtiga vinner alltid framsteg, och det i samma mån säkrare, som det framställes enkelt och okonstladt.
Ehuru man hörde en och annan yttra ett misstroget knot, aflägsnade sig likväl snart flertalet. Den först angripande hade först aflägsnat sig.
Den kraftige och unge man, som först skyndat till deras hjelp, och som med handgripliga medel velat bevisa sig värdig fredsmäklarekallet, nalkades dem nu med öppen, vänlig artighet. Den andre höll sig med ansigtet gömdt i kappkragen ännu på afstånd.
— Min herre, yttrade prinsessan, som återvunnit sitt sjelfförtroende, haf godheten och för oss härifrån. Jag har begifvit mig ut, endast åtföljd af en gosse, och jag har derför fått plikta ganska mycket. Mitt åkdon skulle väl vänta mig här, men det synes ej till. Jag fruktar att någon olycka äfven händt det.
— Med den största beredvillighet uppfyller jag hvarje er önskan; men jag är sjelf en främling, som för första gången nu befinner mig i hufvudstaden. Min lilla resvagn står der, och kan den vara er till nägon nytta, står den gerna till er tjenst; der är likväl ej plats för mer än en.
Läsaren torde redan ha förstått, att det är Mauritz Döring, som här åter uppträder.
Prinsessan rådgjorde med Louise. Den långa promenaden, längre än hon ifrån början förestält sig, och den skrämsel, som nyss så djupt upprört henne, hade medtagit hennes krafter. Hon kände behofvet af hvila och såg omöjligheten att gående tillryggalägga vägen till sitt palats; men huru skulle hon kunna skilja sig från Louise?
— Om jag får säga min tanke, började den resande åter, som insåg och förstod deras tvekan, är saken lätt afgjord; fruntimret tager nämligen plats i vagnen, och vi — han vände sig dervid till Louise — taga hvarandra under armen och promenera bredvid.
Förslaget framkom så enkelt och obesväradt, så öppet och naturligt, att man, för att icke blottställa sig för en upptäckt, fann sig nödsakad att ingå derpå.
Då prinsessan uppsteg i vagnen, erinrade hon sig paketet, hvilket äfven Louise bortglömt, upptagen som hon varit af de obehag, som nyss timat. Louise hade emellertid emottagit det af prinsessan, då de lemnade Ehks bostad, och stoppat det under armen. Men hvar var det nu? Det fans ej mera der. Hade man under oredan ryckt det ifrån henne eller hade hon tappat det. Urståndsatt att sjelf redogöra derför, kände hon blott en plågsam oro öfver förlusten. ett kort sam-
