4
Detta var mannen med kassan.
Den andre var mager och smal utan att derföre vara längre. Hans ansigte var tunt och blekt utan att uttrycka något säreget. Ögonen voro matta och små samt lägo mer än vanligt insjunkna under pannbenet. Hans rörelser voro häftiga och oroliga.
Detta var mannen med idéer.
Inkomna i källarsalen, slogo de sig ned vid ett litet rödmåladt bord och erhöllo snart den begärda sexan.
Alla måltider börja gemenligen med tystnad och sluta med glam, infall och skratt. Så gick det äfven till här. Våra tvenne vänner voro hungriga, och hungern tystar munnen. Framför allt grep mannen med idéerna raskt an de framdukade godbitarne.
— Hvad kommer åt dig, min snälla Marie? började slutligen frisrocken, vändande sig till värdshusflickan, du är så allvarsam i afton. Har fästman öfvergifvit dig?
— Möjligt, genmälte hon, utan att dervid ens draga på munnen.
— Vacker är du ändå som en dag, inföll den andre. Den der lilla bindmössan med sin täcka bandros ser alldeles ut, der den nu sitter, som en liten fjäril på en mörk blomma.
Marie hade mörkt hår.
— När du ser dig i spegeln, är jag öfvertygad, att du ej kan låta bli att småle af tillfredsställelse med dig sjelf.
— Sällan, svarade hon.
— Det kläder icke en sådan der liten mun som din, Marie, att vara fåordig. Du nekar den derigenom tillfälle att utveckla sina behag. Jag ger mig näcken på att, om du talade mera, så skulle du också le mera, och ett småleende är vanligtvis ett ganska verksamt försköningsmedel. Nå, du ler icke?
— Måttligt, genmälte Marie lika kort och godt nu som förut.
Då hon icke syntes vara böjd att inlåta sig i något samtal, vände de tvenne gästerna åter hela sin uppmärksamhet på sexan, och en stunds tystnad uppstod.
— Vi talade för en stund sedan om födgeni och geni, började omsider den bleklagde. Jag har mina egna begrepp om den saken. Jag tror nämligen, att allt geni ursprungligen är ett slags födgeni. Behofvet att draga sig fram här i verlden alstrar också medel dertill. Om jag ej varit hungrig nyss, skulle vi troligtvis ej ha' varit här nu. Icke nog dermed, vår naturs små, rent djuriska behof inge oss ej endast fyndighet att uppfylla dem, utan sträcka sina verkningar långt deröfver. Jag har alltid känt mig snillrik, då jag varit hungrig, och deremot enfaldig, för att ej säga dum, då jag varit mätt. Hungern och behofvet väcka våra andliga förmögenheter, mana oss till verksamhet, stundom till ytterligheter, och snillet är väl egentligen ingenting annat än en ytterlighet, en kraft, uppdrifven till sin högsta höjd. Homerus var en fattig stackare, likaledes Sokrates. Säkert var det under en svältkur,
