Sida:Drabanten del 1 1888.djvu/81

Den här sidan har korrekturlästs
77

— Ni är trött, kamrat? började Louise’s nya bekantskap.

Louise var förlägen. Hon teg.

— Små äfventyr äro emellertid ej så otrefliga, allrahelst efteråt. Det här var för mig det andra i afton. Skulle det komma att fortfara, som det börjat, blefve jag säkerligen till slut en ordentlig romanhjelte. Nå, lika mycket, men ni är så tyst.

— Jag hör på hvad ni säger, svarade Louise, nästan rädd för ljudet af sin egen röst.

Hon hade varit ganska modig förut på qvällen, men hon kände sig ej så mera.

— För tusan, vi ha glömt en sak; hvad heter ni, min unge vän? Mitt namn är Mauritz Döring och ert…

Mauritz hade, sedan han lemnat Liljeholmen, fortsatt sin väg och anlände lyckligtvis just i det för prinsessan och Louise brydsamma ögoblicket till deras hjelp.

— Och ert, återtog han, då ej Louise svarade.

— Ni måste förlåta mig, yttrade hon slutligen, att jag ej kan säga er mitt. Orsaken till vårt besök så sent på denna aflägsna trakt är förenad med en hemlighet, som icke är min.

Louise nästan stammade, då hon uttalade dessa ord.

— Gud vare lof, återtog Mauritz, att jag ej eger någon hemlighet. Jag tycker att man ej rigtigt öppet skall kunna se sin nästa i ögonen, om man har någon sådan på sitt hjerta. Godt lynne, friskt mod och inga hemligheter, det är mitt valspråk. För hela verlden kan jag säga mitt namn, hvarifrån jag är och hvarthän jag vill. Hvarthän jag vill, upprepade han sina egna ord, nå ja, hvarför skall jag dölja det? Äfven jag har ett mål.

— Och det är?

— Det faller mig något in. Af er drägt kan jag sluta att ni är page eller något sådant der. Kanske ni skulle kunna göra mig en tjenst, och jag är säker på att ni gör mig den, ifall det är möjligt. Jag är äregirig, skall jag säga er… jag vill bli något… något, der man synes och får tillfälle att visa, om man duger till något eller icke… med ett ord, jag vill bli, icke page som ni, det skulle jag ej vilja, nej, en man med ett bredt svärd vid sidan, pansar för bröstet och stormhufva på hufvudet, kort och godt, drabant. Kan ni göra något för mig åt det hållet, så skall ni få se, att ni förvärfvat er en vän, som icke sviker.

Det friska och raska i hans sätt att tänka och tala behagade Louise; det var något af hennes egna drömmar, som återljöd här.

Kanske jag kan göra något, svarade hon.

Att gå i krig med kungen, få försvara honom, ah, ni kan tro mig, jag skulle då bli en stor och utmärkt man, nota bene såvida ej en kula alltför snart spelade mig det sprattet att göra slut på hela härligheten. Lif eller död, det är på det hela detsamma, blott man lefver eller dör, som det egnar en karl. Ni är sjelf ung, yngre till och