78
med än jag, och ni förstår mig nog, inte sant, ni har också sådana der fantasier ibland?
En suck höjde Louise’s bröst.
— Hvad det är härligt likväl, kamrat, att ega ett ungt och friskt hjerta, en stark arm, och veta att hela verlden är öppen för en.
— Ni kan ha' rätt.
— Rätt? Visst har jag rätt! Och så har jag, skall jag säga er, djupast i mitt hjerta, innerst i min själ, en dröm, en tanke, en känsla, kalla den hvad ni vill, som vinkar mig som en ljusalf i natten, som en sol om dagen, och denna dröm — men ni torde skratta åt mig.
— Jag skrattar icke… fortfar… fortfar…
Hans öppenhjertighet intresserade Louise allt mer och mer.
— Skratta likväl, om ni vill, det betyder ingenting och förundrar mig ej heller. Ser ni, när jag vunnit ära nog för att vara någonting, rykte nog för att betyda någonting, erfarenhet nog för att rätt förstå mig sjelf, då, ser ni, hoppas jag att min dröm skall blifva en verklighet, drömmen att förvärfva mig en ädel, skön och god flickas tro och kärlek.
Det var Louise omöjligt att förekomma en ryckning på armen.
— Skjut upp armen bättre och ni går stadigare. Ni håller den så lätt, nästan som en flicka.
Det var Louise’s lycka att det var mörkt. Den skära flod af ljus purpur, som strömmade öfver hennes kinder, skulle eljest ha förrådt henne. Utan att misstänka något tog Mauritz hennes hand för att skjuta upp armen bättre under sin.
— Ni är ett barn med värja, sade han, jag känner det på er hand; den är mjuk och fin. Det tål många år ännu, innan ni får krafter att föra annat än en liten pagevärja.
Louise trodde att hon borde ge sig utseende af att blifva ond.
— Min herre, förolämpa mig ej, inföll hon.
— Gud bevare mig derifrån, fortsatte Mauritz. Jag skulle ej för något pris i verlden vilja förfördela er, emedan det finnes något hos er, som jag väl ej kan rigtigt förklara, men som gör att jag redan håller af er. Jag håller er t. ex. räkning i mitt hjerta derför, att ni så modigt, som edra år tilläto det, ville försvara det der fruntimret emot en hel mängd af oroliga sällar.
— Det var endast min pligt, erinrade Louise.
— Må vara, men huru många uppfylla gemenligen sin pligt, när det verkligen gäller någonting? Min erfarenhet är icke stor; men historien har lärt mig, att flertalet vanligtvis aldrig gör sin pligt. Jag förblifver derför vid min tanke, att ni var både tapper och ridderlig, äfven i er ungdomliga svaghet. Ni behöfver ännu endast en tre, fyra år till för att blifva någonting dugtigt, en karl för er hatt. Gryet är godt, kärnan frisk, fast stammen ej hunnit att få rigtig stadga. Om ni har lust, så låt oss bli vänner. Som vän skall jag ge er en och annan lektion på värja, att ni knappast skall få den bättre; som vänner