skola vi ta’ ett näfvatag ibland, och under det jag ruskar upp er dugtigt, skola edra krafter slå ut sina ekrötter. Jag är främmande här, beträder för första gången i min lefnad Stockholms gator och skulle önska mig en vän, allrahelst en, som jag sjelf finge uppfostra en liten smula. Hvad säger ni derom?
Förslaget var ej lätt att besvara.
— Men, utan att betvifla det ni kan förtjena min vänskap, inföll Louise, hvem säger er att jag förtjenar er?
— Mitt hjerta.
— Det måste säga er rätt mycket.
— Det säger hvar och en ganska mycket, endast man upprigtigt förtror sig åt det och lyssnar till dess röst.
— Då har ni väl också utbjudit det ganska ofta på samma sätt, som ni nu gör.
— Aldrig.
Svaret gladde Louise, utan att hon kunde göra sig reda för orsaken dertill. Emellertid föreföll det henne, som om hennes arm nu hvilade tryggare i hans än förut.
— För min del, inföll hon, vet jag dock att mitt hjerta aldrig sagt mig någonting.
— Gratulerar, desto mera har det otaldt med er. Hvad säger ni om förslaget? Vill ni bli min vän eller ej, men kanske ni redan har allt för många?
— Ingen, min herre.
— Då är platsen ledig. Topp, ert handslag!
— Om ursäkt, sådana der affärer uppgör jag ej så snart. Jag har mina tankar om vänskap, jag också.
— Låt mig höra dem?
— Först och främst bör man känna hvarandra fullkomligt.
— Fullkomligt kan man aldrig lära känna någon. Men ungdomen bir brödraskapets tecken på sin öppna panna och i sin fria blick. Apropos, jag har ej sett er i ögat än.
Och då de just nu passerade förbi en lykta, blickade Mauritz ned och såg Louise i ansigtet. Rörelsen var så hastig och oväntad, att hon ej kunde förekomma den. Blixtsnabbt möttes också deras ögon.
— Ert öga är ett öppet riddarebref, skrifvet med en klar solstråle. Nåväl, är ni nöjd med mig, så går jag i borgen för er?
Förtroendet smickrade Louise; men hon var dock ej nöjd dermed.
— Man bör åtminstone känna hvarandras namn och hvad man är, innan man knyter några vänskapsförbindelser; om ni äfven sagt mig ett och annat om er, har jag ännu ej yttrat något om mig.
Det uttalade sig liksom en liten förtrytelse i dessa ord.
Mauritz märkte det och teg.
Ni är missnöjd, kamrat, återtog likväl Mauritz efter en stunds besinning, och det är möjligt, att ni har skäl dertill. Stockholm, har man sagt mig, är icke detsamma som landsorten. Vindarne blåsa icke
