80
så friska och rena här. Var dock icke missnöjd med mig. Jag menar ej något ondt. Så der, ja! lät armen ligga qvar, ni. Jag märker nog att ni är trött och svag, ehuru ni vill dölja det så mycket som möjligt. Om jag äfven begått en dumhet, som talat om vänskap, så tillräkna det en viss besynnerlig och egen känsla, som… som… som gör mig så lycklig att befinna mig här… i rikets hufvudstad… och det under omständigheter, som redan förskaffat mig tillfredsställelsen af icke mindre än tvänne handlingar, som glädja mig.
Det låg på en gång något gladt och sorgligt i hvad han sade. Louise kände sig djupt rörd af hans upprigtighet.
— Ni får ej bli missnöjd med mig, men…
— Tyst, ej ett ord mera om den saken. Vi träffas väl, hoppas jag, någon gång, då vi få tillfälle att först pröfva hvarandra och sedan förklara oss; men för att tala om något annat… det är nu sent… och jag torde få svårt nog att få nägot härberge… ni kan väl ej gifva mig anvisning på något, så att jag slipper att ligga på gatan i natt.
— På gatan, hvad tänker ni på?
— På att slippa ligga på gatan. Jag har sagt er, att jag är resande, och får jag ej tak öfver hufvudet, så. På Liljeholmen erhöll jag väl ett adresskort, men glömde det qvar. Ni finner således…
Mauritz hade af naturlig uppmärksamhet mot sina skyddslingar förbisett sina egna fördelar. Louise insåg det och höll honom räkning derför. Innan hon likväl hann att svara, stannade medevi-vagnen, och hon hörde prinsessans röst kalla sig.
Oaktadt Froms manande stämma och ryckningar på tömmarne hade hästarne gått i sakta mak. Steg för steg med dem följdes också vagnen af den okände, i kappan insvepte mannen. Den tystnad, hvilken han till en början iakttog, syntes slutligen likväl blifva honom mindre nöjsam.
— Sådana här äfventyr, började han derför, äro icke roliga, allrahelst om man icke är van vid dem, något som visserligen ni, — han kastade dervid en blick in i vagnen, — gerna ej kan vara.
— Det var en särdeles lycka, fortfor han, då han ej erhöll något svar, att jag så oförmodadt skulle blifva i tillfälle att göra en så hög dam som ni en tjenst.
— Så hög dam? Hvad menar ni, min herre? Ni yttrar er, som om ni skulle känna mig.
— Och hvarför vore det omöjligt? Ni behöfver likväl ej frukta för mig. Er hemlighet är i godt förvar.
— Ni talar om hemligheter, jag förstår er ej.
— När en person af kungligt blod åker i ett sådant här ekipage, anser jag en hemlighet vara med i spelet.
Prinsessan förstod nu, att hon var igenkänd, och ehuru det smärtade henne, måste hon underkasta sig det. I sin ordning ville hon blott veta, hvem mannen i kappan var.
