82
— Men jag ämnar ej följa ert råd.
— Det är väl möjligt; men jag kan försäkra, att ni likväl kommer att följa det.
— Ah, min herre…
Man var nu vid slottsbacken; och utan att söka förlänga samtalet vidare, aftog den okände sin hatt, bugade sig vördnadsfullt och aflägsnade sig.
Under det prinsessan åter försjönk i sina tankar skred vagnen vidare fram, och på befallning stannade den slutligen på den sidan om hennes eget palats, som vetter åt Norrström. Det var här som hon kallade på Louise.
Då Louise framkom till vagnen, steg prinsessan ned ur den.
Emot hennes vilja hade den okändes ord gjort på henne ett starkt intryck. Den qvinliga nyfikenheten var väckt, en nyfikenhet, som till följd af de små medel den har till sitt förfogande, ofta ger anledning till hvarjehanda dårskaper, men som eljest visserligen icke är löjligare än dess tvillingbroder i männens hjerta. Skilnaden emellan dem ligger mindre i nyfikenhetens olika karaktär, än i proportionerna mellan deras tillgångar. Båda två reta sinnet lika mycket och framkalla lika många otillfredsstälda önskningar och föreställningar. Liksom man på alla sidor vänder prisman för att betrakta alla dess olika färgbrytningar, vände prinsessan äfven det tema, som den okände anslagit, och den första slutsats, hvartill hon kom, ingaf henne den tro, att om hon endast kunde få reda på, hvilken den okände sjelf var, skulle också allt öfrigt blifva klart för henne. Hela hennes nyfikenhet upptogs således uteslutande af honom.
— Om ursäkt, min herre, tilltalade hon äfven Mauritz, kände ni den person, som jemte er uppträdde till vårt försvar?
— I sanning, svarade han, jag kan ej en gång säga, att jag ännu har sett honom, och tviflar mycket på, att, om vi äfven träffades, jag skulle igenkänna honom.
Allt hopp att för närvarande få någon underrättelse om honom var således ute. Prinsessan hade önskat, att hennes besök hos Ehk skulle förblifva en hemlighet. Hon hade derför icke medtagit någon annan än Louise, på hvilken hon kunde lita. Då det gälde att bekomma papperen, hade hon nödgats upptäcka sig för den gamla gumman. Hon insåg väl, då hon gjorde det, att hennes besök skulle bli ett litet underhållande sqvaller i det qvarteret, men hoppades äfven att det skulle inskränka sig dertill. Att hennes hemlighet fallit i en okänds våld, gjorde henne mera ledsen, emedan hon lika litet kunde beräkna, huru och på hvad sätt han skulle begagna den, som hvar den skulle stanna. Hon kände att hon ej hade sitt till afsigten så oskyldiga äfventyr mera i sin egen hand, men förmådde dock ej ändra förhållandet. Sedan hon artigt och hjertligt tackat Mauritz för den tjenst han visat henne, bad hon honom alflägsna sig med åkdonet, medan hon
