Sida:Drabanten del 1 1888.djvu/87

Den här sidan har korrekturlästs
83

dröjde qvar på stället. Hon hoppades derigenom undgå att blifva af honom bemärkt, då hon inträdde i palatset.

— Då ni önskar förblifva obekant för mig, finner jag er begäran billig, yttrade Mauritz, men låt oss taga saken på ett annat sätt. From, befalde han, kör ut på torget derborta, midt på torget, och vänta mig der.

From verkstälde genast befallningen. Prinsessan och Louise sågo på hvarandra.

— Jag kan ej aflägsna mig härifrån, tillade han, förr än jag vet er i säkerhet. Som jag redan har sett, äro gatorna här ej säkra. Se så, gå nu hvart ni vill, jag lofvar vid min heder att qvardröja här en qvart med tillslutna ögon.

— Men ni kan höra, min herre, anmärkte Louise.

— Det är sant. Jag skall hålla händerna för öronen.

— Då vet jag ett bättre medel.

— Låt höra.

— Böj er ned litet.

Mauritz efterkom Louise’s önskan, och i detsamma kastade hon en liten duk om hans ansigte och fastknöt den.

— Fy! yttrade Mauritz, under det att Louise sysselsatte sig härmed; ni har ej förtroende till min heder.

— Åh, man skall ej göra sig allt för stora begrepp om herrarnes heder. De äro ej mindre nyfikna de än någon annan.

Louise glömde bort sin roll, då hon yttrade detta. Mauritz märkte det äfven, märkte att till och med rösten hade ett helt annat uttryck och ljud, och nu först trodde han sig begripa, att den lille pagen endast var en mystifikation.

— Ni har narrat mig.

— Jag? hvad då?

— Om jag också ej vet hvem ni är, vet jag nu hvad ni är.

— Tyst!

— Skall jag få återse er?

— Aldrig. Farväl!

Mauritz var ensam. Han hade lofvat att dröja på stället en qvart. Han skulle kunna ha stått der en timme utan att känna tiden lång. Han genomgick hvad som tilldragit sig med honom under denna afton. Händelsen vid Liljeholmen stod ännu lefvande för hans blick. Obekant med tidens politiska partiförhällanden, rörde sig figurerna visserligen för honom nära nog såsom ett skuggspel, men det var likväl någonting anslående deri, och minnet deraf var honom dyrbart. Han hade der sett Armfelt och äfven Reuterholm, och ehuru han af sympati för det ridderliga drogs lifligare till den förre, funnos orsaker, hvarför äfven Reuterholm intresserade honom.

Läsaren skall snart blifva bekant med dessa orsaker.

Händelsen på gatan och nöjet att veta sig hafva hjelpt ett par