84
öfverfallna värnlösa personer ingaf honom icke någon storartad föreställning, men smekte behagligt hans känsla.
I båda fallen gillade han sitt handlingssätt, ehuru han prisade sig lycklig, att han ej blifvit vidare indragen i den till sina afsigter för honom obekanta, men häftiga strid, som han fann ega rum emellan Armfelt och Reuterholm, äfvensom att gatuuppträdet icke öfvergått till någon obehaglig strid.
Alla dessa föreställningar beherskades af tvänne ljufva hågkomster; hågkomsten af det tjusande fruntimret, som så intagit honom på Liljeholmen, och af den lilla pagen, hvilken han först i sista ögonblicket förstod vara en flicka.
Liksom sköna, klara stjernor titta fram öfver mörka moln, blickade dessa två ned i hans hjerta.
Båda två voro för honom obekanta, och ändock var hans känsla redan så innerligt bekant med dem.
Bindeln satt ännu qvar för hans ögon, och han kände ingen böjelse att borttaga den: ostörd af andra föremål, såg han desto klarare endast de två jungfruliga gestalterna.
Den första af dem — fröken Rudensköld — framstod för honom såsom en till full prakt utvecklad bild af en skön sommardag. Det var en Juni-sol, som strålade i hennes ögon, en Juni-ros, som log från hennes läppar, och Juni-glöd, som brann i hennes ådror. Den senare — pagen — var som en vår, ännu späd, men rik på sköna löften, var som en morgon, der solen ej ännu gått upp, men glänste i kanten af ett purpurmoln, färdig att i nästa ögonblick utveckla sin glans. Sedan hon lemnat honom, fulländade inbillningen hennes bild i hans hjerta. Han kände ännu hennes arm liksom hvila i sin, tyckte sig ännu se hennes ögas eld, hörde hennes röst, och denna röst var nu mera ren och välljudande än förut. Han kunde nu förklara för sig mycket af deras samtal, och han förstod så väl de orsaker, som bjudit den rädda flickan att iakttaga all möjlig försigtighet. Då han erinrade sig, att han föreslagit vänskap och brödraskap, kände han, huru han rodnade. Mauritz var ännu sjelf yngling.
Han uppväcktes likväl snart ur dessa drömmar af en hand, som sakta lades på hans axel.
— Min herre! tilltalades han i detsamma.
Mauritz löste nu bindeln från sina ögon.
— Jag har fått befallning att skaffa er nattlogis.
— Mig?
— Följ mig!
— Men vagnen och hästarne?
— Äfven dem skall jag draga försorg om.
— Hvem är ni, min herre?
— Jag har ej rättighet att säga det.
— Från hvem är ni?
— Äfven det måste jag förtiga.
