86
scenen med sitt röda sken, jemte den eldstråle, som i detta ögonblick bröt upp ur skeppsluckan, antydande den åskblixt, som nyss nedslagit och antändt fartyget. På akterdäcket låg en flicka på knä med mot himmelen höjda händer. Uttrycket i hennes ansigte var resigneradt och mildt. I bönen öfverlemnade hon sig åt himmelen. Hon var ensam. Besättningen hade öfvergifvit henne, och man såg den i en roddbåt arbeta sig fram genom bränningarna. En hög och fradgande störtvåg höjde sig just nu öfver deras hufvuden, färdig att för alltid begrafva dem i sitt kalla djup. Vid ena sidan, längst bort, sköt med pilens snabbhet ett hvitt segel fram, kanske styrdes det af den öfvergifna flickans räddande engel.
Hvad som dock mest tilldrog sig hans uppmärksamhet, var början till ett litet porträtt, synbarligen ritadt framför en spegel, emedan spegeln ännu qvarstod på det bredvid befintliga staftliet.
Porträttet var tecknadt och grundmåladt. Man såg en panna… kinder… haka… mun… näsa… men i stället för ögon blott tvenne tomma celler rättare färglösa fläckar.
Måladt vid en spegel, fann han att det nödvändigt måste vara artistens egen bild. Redan derigenom egde det ett stort intresse för honom, men erhöll ett ännu högre, då han, oaktadt utkastet var ganska ofullständigt, trodde sig igenkänna det. Det var väl sant, att han icke gjort sig möda att särdeles noga betrakta den lilla pagen, hvars arm nyligen hvilat så förtroligt under hans, men… men han kunde ej misstaga sig… porträttet var hennes och äfven af hennes egen hand.
Huru glad kände han sig ej öfver denna upptäckt.
Det var då i hennes rum, hennes eget arbetsrum han befann sig. Med hvilket deltagande betraktade han ej nu hvarje föremål, äfven det minsta.
— Den lilla skälmen, talade han för sig sjelf, huru har hon ej narrat mig i afton! Nå, nå, vi få väl se! Artighet mot artighet. Jag skall ej glömma bort det.
Men naturen… hungern… tog äfven ut sin rätt. Han åt och drack. Vinet var klart som röd kristall och uppfriskande som en källådra. Då han tömde sitt sista glas, log lifvet emot honom, fullt af kärlek och skönhet. I detta ögonblick kände han sig outsägligt lycklig. Med glad blick betraktade han ännu en gång taflorna omkring sig. Han inbillade sig stå midt i en verld af hjeltar och jungfrur, af lefvande stora händelser, af stormande passioner och resignerade känslor. Här blickade i denna stund så många ögon på honom, der glödde i denna stund så mänga rosiga läppar emot honom! En suck höjde hans bröst. Ännu kastade han en blick tillbaka, under det han öppnade dörren till det inre rummet och trädde in der med nattlampan i sin hand.
