88
dödens eldgap, hvilka på en enda signal från slottsfönstren skulle kunna förkrossa dem?
Men blicken ryckes ännu längre bort. Mellan dessa tvenne, af högre intressen beherskade stränder leka de vattrade böljorna och skjuter en lätt, nästan dansande speljakt i denna stund med fylda och svällande segel fram. Så glider den vingade och flygtiga stunden med sina förgängliga nöjen fram mellan tvenne mägtiga tider, tvenne stora tankar, tvenne mot hvarandra ofta arbetande samhällsrigtningar, en förgången och en kommande. Hvarthän vänder jakten sin med ett Venushufvud prydda förstäf? Till Djurgårdens af villor krönta höjder, af Bellmans dityramber odödliggjorda parker, af lycklig verksamhet lifvade stränder, af glädje och sånger fylda sommarluft. Liksom en hägring af brokigt skiftande skuggformer bildar Djurgården här ett band mellan saltsjöns och himmelens blåa linier, fängslande ögats hela uppmärksamhet.
Men de ljusa, för själen lyckliggörande, för hjertat glädjande synbilderna ega alltid sin skugga i grannskapet. Det gifves intet skönt utan någonting styggt helt nära bredvid, intet, vittnande om en guddoms skapande härlighet, utan sitt bihang af äcklig egenskap. Motsatserna möta hvarandra öfverallt. Skönhet och styggelse ligga oupphörligt liksom skafföttes med hvarandra i naturen, menniskolifvet och dess verk.
Vi hafva här sökt måla en plats, storartad och skön, fulländad och smyckad af naturens, snillets, rikedomens och den djerfvaste företagsamhets på ett lyckligt sätt förenade mästerskap; men med mynningen åt denna samma plats vänder sig också här en gränd eller gata, smal, smutsig, mörk och stinkande, hvilken ringlar sig lik ett djupt afloppsdike ned till den såväl till sitt yttre utseende som till sitt innehåll fulaste och vämjeligaste delen af staden.
Det är Bollhusgatan, hvilken leder till Baggensgatan, Österlånggalan, Slottsgränden, Drakens gränd, Ferkens- och Gaffelgränderna.
Reuterholm hade valt sin bostad vid början af Bollhusgränden på gränsen emellan dessa tvenne motsatser.
Under det han i sina tankar lefde och verkade inom hofvets lysande krets, var det alltid liksom han icke helt och hållet kunde lösgöra sina fötter ifrån dyn.
Då man inkommit genom den oansenliga, icke alltid renliga porten och passerat en mörk och liten förstuga, förde en smal, af behofvet med ledstång försedd trappa upp till hans rum.
Rummen voro vackra, rymliga och höga, men dagern var sällan fullständig här. De nära stående byggnadernas skugga kastade sin skymning in i dem. Ehuru det rum, hvari Reuterholm befann sig, var möbleradt med mycken prakt och beqvämlighet, faller blicken oemotståndligt först på det i en förgyld bred ram på väggen ensamt hängande porträttet al honom sjelf.
Konterfejet var utstyrdt i romersk toga, sammanhållen af en rosett på ena axeln. Konstnärens pensel hade onekligen komplimenterat ori-
