ginalet, då han målat det; men icke dess mindre kände man igen de stolta och stela dragen af en sjelfbeundrande och hämdgirig man, af en hemlighetsfull och oegentlig karaktär, som af brist på verkliga grundsatser visade verlden en stereotyp-panna.
Nedanför porträttet stod ett skrifbord, belastadt med böcker och handlingar.
I den stund vi nu återse Reuterholm, vandrar han upp och ned. Hans panna är mörk och rynkad, hans gång häftig och orolig, hans blick fäst stel och kall framför honom.
I ena hörnet af rummet står en liten mager, men undersätsig karl med ett blekt, nästan likblekt ansigte. Det ramsvarta håret, som utan all omvårdnad, endast tillbakastruket, nedfaller på sidan om pannan, gör ansigtets blekhet endast ännu mera framstående. Under svarta, buskiga ögonbryn glimma två djupt liggande små ögon af glänsande mörk färg.
— Du har således redan hört den der Liljeholmshistorien.
— Ja.
— Hvem har berättat dig den?
— En bekant.
— Jag tror du känner hela staden. Ingenting undgår din spanande uppmärksamhet.
— Intet, som är af vigt för er, herr baron, och för mig.
— Jag hade helst sett, att den der slagdängan aldrig kommit ut.
— Den skall ej heller komma längre. Jag har dödat fostret i vaggan.
— Hvarmed?
— Med det vanliga medlet.
— Guld?
— Ja.
Reuterholm, som stannat, under det han vexlade dessa korta och afbrutna ord, började åter sin gång.
— Du är en trogen, men besynnerlig man, yttrade han derunder.
— Troheten är alltid besynnerlig.
— Hvad säger du om tilldragelsen vid Liljeholmen?
— Ingenting.
— Ditt öga talar emot dig; säg ut din mening, jag befaller dig!
— Befaller?
— Låt mig höra din mening. Skulle du ej handlat på samma sätt?
— Nej, herr baron.
Reuterholm mötte honom med en mörk och hotande uppsyn.
— Hvad tänker du om mig? Du förefaller mig såsom vore du mitt politiska samvete.
— Ni ser målet, men vill hoppa öfver afgrunden till det. Det är oförsigtigt.
— Vincent, akta er!
