6
färger, blått och rödt, hvartill på general Lafayettes förslag den hvita, huset Bourbons, lades, för att beteckna konungens och nationens ännu då existerande gemensamma förbund.
Grunderna utarbetades till borgarbeväpningen eller till det i revolutionen sedermera så djupt ingripande nationalgardet.
Detta garde blef revolutionens träd på både godt och ondt.
Det ena steget följde nu på det andra.
Parlamentens domsrätt upphäfdes, vidare klostren och de andliga ordnarne.
Hela Frankrike erhöll i Februari 1790 en helt och hållet ny geografisk indelning.
Censuren afskaffades och pressen erhöll fullkomlig frihet, men pressens frihet föll i stället i en vida värre censur, nämligen i partiernas.
De om en ädel patriotism vittnande dekret, som för öfrigt tillkommo under den verldshistoriskt vigtiga natten mellan den 4:de och 5:te Oktober, följdes, då solen gick upp, af det icke mindre verldshistoriska tåget till Versailles af den mest blandade pariserdrägg, som derifrån efter begångna mordgerningar till Paris återförde i triumf med en hedersvakt, hvilken på sina pikar bar den kungliga lif-vaktens hufvuden monarken och hans gemål.
Reuterholm, som då vistades i Paris, deltog i detta tåg vid dess återkomst från Versailles.
Jakobinernas inflytande var i ständigt stigande.
Emissarier i massor afsändes till Europas öfriga länder för att predika uppror mot tronerna och jemlikhet bland folken.
Revolutionen utbröt nu äfven i Brabant, men stillades efter några få veckor.
Federationsfesten den 14 Juli 1790, då på marsfältet i Paris biskopen af Autun (Talleyrand) i spetsen för 300 med trefärgade skärp omgjordade prester framför det midt på platsen uppresta och åt fäderneslandet helgade altaret invigde de 83 departementens fanor, blef i det blodiga drama, som i öfrigt spelades, alltid en glanspunkt af gripande hänförelse och högtidlighet.
Nationalförsamlingen emottog vid detta tillfälle bland annat officielt och högtidligt en deputation, som det uppgafs, från patrioter inom verldens alla länder.
Allting hvirflade, såsom fattadt af ett skydrag. Konungens vanmagt var numera afgjord. Monarkiens upphäfvande var snart ej annat än blott en ögonblickets fråga. Konungafamiljens flykt natten emellan den 20 och 21 Juni 1791; hans efterlemnade skriftliga veto emot revolutionen, hvari han vädjade till utlandet och efterverlden; familjens tillfångatagande och återförande, se der de tilldragelser, som, den ena följande tätt på den andra, spände hvarje muskel i revolutionens arm och väpnade den ända till tänderna.
Från denna stund var det slut med allt förtroende till konungen. En monark får icke misslyckas, om han vill fly.
