sammanstötande svallvågornas brus, sedan er monark gått bort. Vi hafva väl många materielt mägtigare konungar än han; men han var på en och samma gång både menniska och konung, och det gjorde honom mägtigare än alla de öfriga tillhopa. Betrakta vi verldshändelserna utan alla tillsatser af gamla fördomar, skola vi aldrig kunna förneka, att det program revolutionen uppstält, innehåller, oaktadt många öfverdrifter, likväl många rättsligt billiga anspråk. Århundradets monarkiska magtlystnad, jemte dess brokiga hoffölje af sedeslöshet och öfverflöd, tager sig icke särdeles väl ut, belyst af vår tids upplysning och filosofi. Lika litet tager Polens delning, franska parlamentsförsamlingens upphäfvande af Ludvig XIV med mera dylikt sig ut, kommenteras de vid sidan af det nordamerikanska frihetskrigets grundsatser och följder. Vilja vi vara sanningskära, måste vi i mångt och mycket träda på folkens sida. Jag säger detta, med blicken särskildt fäst på er förre konung. Hans revolution 1772 skall alltid blifva en odödlig gloria kring hans person och namn. Äfven hos er hade magtlystnaden vridit allt välde och inflytande ur konungens hand och med detsamma äfven ur folkets. Monarkens krona var endast bladguld och hans spira allenast ett rö, och folkets formelt politiska betydelse var endast en fotställning för en af utlandet korrumperad aristokrati. Vid den af Gustaf genomförda revolutionen skulle han ha kunnat taga för sig hvilken obegränsad magtmyndighet som helst, men han gaf nationen i stället en konstitution, hvari magtfördelningen efter den tidens kraf var beaktad, — och än bättre — ingen enda droppe blod besudlade dervid hans handling. Härtill vill jag lägga det största märke. Efter min uppfattning behöfde Europa i närvarande stund just en sådan man. Jag har hört att man betecknat hans planer emot Frankrike såsom don-quixoteri. Men deri har man fullkomligt orätt. En snillrik och hjertegod man eger i dessa två egenskaper en magt, som ingenting annat förlänar. Visserligen behöfde hans ord, för att blifva hördt, en stark vapenmagt bakom sig; men — derom är jag säker — icke kanonerna, utan snillet och hjertat hade kommit att uttala ordet. Stora förvecklingar få endast nytt bränsle på elden, vill man med våld qväfva dem. Det af hertigen af Braunschweig vid anryckningen mot Frankrike, utfärdade, hånande och förolämpande manifestet, var en ordentlig brandfackla, som kom hela det franska folket att flamma upp till den heroiska motståndskraft, det synes vilja utveckla. Öfvertygad är jag, att konung Gustaf ej skulle ha tillvägagått på sådant sätt. Såsom sjelf konstitutionell monark, skulle han ha ryckt in i Frankrike helt säkert föregången af en proklamation i konstitutionel anda, och i den händelse detta konstitutionella anbud betryggat såväl en förnuftig och väl afvägd konungamagts bestånd, som ett fritt folks naturliga och billiga rättigheter, hade det varit ganska antagligt, att alla partier, med undantag af de verkligen blodröda eller de rent af oförsonliga, välkomnat honom såsom en räddare i nödens stund. Vergennes har yttrat om konung Gustaf, att han ville hafva händerna bundna i det onda, men fria för
Sida:Drabanten del 2 1888.djvu/105
Den här sidan har korrekturlästs
101
