102
det goda. Vergennes hade rätt, och jag tror för min del att endast en man med sådana grundsatser förmår lösa vår tids gordiska knut. Men hvar finna honom?
— Ingenting är evigt beståndande i verlden, tillade han härefter. Naturen förändrar sig, tiden förändrar sig; skulle då icke äfven stater och folk förändra sig? Utan allt tvifvel. Hvarje nytt slägte kommer och gläder sig med en uppgående ny sol, och hvarje gammalt dör bort och sörjer med en nedgående. Jag kan djupt beklaga de fasansvärda och våldsamma förvillelser, som förvandlat revolutionen till en lernæisk hydra; men jag kan ej ogilla revolutionens sjelfva grundidé.
— Jag tror icke mera, fortfor han efter en stunds tystnad, på svärdet. Det är i våra dagar en eldgaffel. Deremot tror jag på ordet. Det är ett öppet spjell, en öppen ventil. Sedan konung Gustaf numera ej finnes, vet jag ingen, som förstår vår tid. Man har skjutit till spjellet, stängt ventilen och arbetar bland bränderna med eldgaffeln. Oset och röken drifva blodet åt hufvudet på hela Europa. Af en hel gammal verld torde det snart blott vara kol och falaska qvar.
Sådant ungefär var diplomatens yttrande.
Den förtröstan till konung Gustaf, som deri uttalades, genomglödgade Armfelts hjerta både med stolthet och glädje.
Det fans en föreningslänk, hafva vi sagt, emellan Armfelts hela skaplynne å ena sidan, och å den andra de stora tilldragelserna på kontinenten. Och denna föreningslänk var minnet af hans aflidne konungslige väns sista stora politiska tanke.
Alla de storartade föreställningar, hvarmed monarken omfattat den, framträdde också nu på det mest lefvande sätt för honom.
Minnet deraf, nyss en väl formad marmorstod i hågkomsternas arsenal, fick på sådant sätt lif.
— Mitt vistande i utlandet, tänkte han äfven, sträcker sig till trenne månader. Jag skall begagna dem för att studera samtiden. Måhända kan den dag komma, då jag dermed kan gagna mitt fosterland och min unge konung.
Liksom Reuterholm nyligen haft en vision, skulle Armfelt nu äfven hafva en.
Visionen framträdde likväl hos honom såsom en dröm.
Han drömde, att han befann sig på den kungliga teatern i Stockholm.
Vid hans sida tyckte han att den unge konungen, Gustaf den fjerde Adolf, satt.
Salongen var öfverfull af en skådelysten publik. Men publiken var icke den vanliga Stockholmspubliken, utan han tyckte att den utgjordes af representanter för Europas alla folk.
Efter en ouverture, hvari han ganska tydligt tyckte sig höra, huruledes utdrag ur flere nationers folksånger voro liksom flätade till en tonkrans tillsammans med utdrag af de ryktbara revolutionssångerna, marseillaisen och ça ira, uppgick ridån.
Skådebanan, som dervid öppnade sig för blicken, var i högsta
