grad storartad och anslående; en större, än den han nu såg i drömmen, hade han i verkligheten aldrig på en gång skådat. Han tyckte nämligen att skådebanan förestälde ej mindre än hela Frankrike.
De scener, som vid ridåns uppgång, utvecklade sig för hans ögon, voro, som man väl skulle kunna antaga, inspirerade af de underrättelser, hvilka inlupit med de senaste posterna.
Läsaren erinrar sig, att det var i slutet af Juli månad 1792, som Armfelt företog sin resa till utlandet. Vi befinna oss nu i medlet af Augusti.
Alla de oerhörda fasor, som den 10 Augusti i våldsam och ohejdad fart brusat kring den franska tronen och krossat den till spillror, voro genom posterna redan kända.
I sin dröm såg Armfelt med en visionärs liflighet tilldragelserna dervid.
Han tyckte sig höra ett verop gå kring hela Frankrike öfver Ferdinands af Braunschweig manifest.
Förtrytelsen andades uppror i hvarje bröst.
Jakobinerna hade upprättat en upprorskomité. Denna komité var ett annat memnoniskt bål, hvarur element utgingo, beredda att strida, äfven om de sjelfva skulle falla offer vid den aska, hvarur de utgått.
I alla delar af landet bearbetades dess råa och handfasta befolkning till stormlöpningar emot konungamagten.
Midnatten den 10 Augusti dånade stormklockan i Paris.
Vid ljudet af denna åska i luften bäfvade alla sinnen. Man förstod att en stor katastrof var inne.
I Tuilleriernas borggårdar trädde Schweizergardet under vapen. Af dem helsades konungen med ett stormande lefve. Nationalgardet stod uppstäldt i Tuillerieträdgården. Det vacklade i sin trohet.
Vid pass fyra hundra grenadierer af den trogna sektionen Filles-Saint-Thomas, förenade med åtskilliga från sektionen Les-Petits-Pères, till hvilka man äfven kunde sätta förtroende, voro posterade i det inre af slottet.
Vänner till monarkien tillströmmade äfven från olika håll, men emigrationen hade reducerat antalet, och de anlända utgjorde dels gamla uttjenta män och dels gossar knapt öfver barnaåldern.
Historien har sina stora ögonblick. Ett sådant var detta.
— Hade konungen, säger Barbaroux, stigit till häst och stält sig i spetsen för trupperna, skulle de hafva följt honom, och revolutionen hade varit qväfd.
Möjligt, men icke troligt.
— Hade han stigit till häst, säger Bailleul, och satt sig i spetsen för krigshären samt marscherat till gränsen, för att strida emot utländingarne, rycka vapnen ur emigranternas händer och facklan ur fanatismens, då skulle Paris och hela Frankrike legat vid hans fötter.
Troligt, men icke möjligt.
