och att prinsen skulle erhålla en guvernör, samt att ett nytt nationalkonvent skulle sammankallas[1].
Omedelbart härefter förflyttades konungen och hans familj, hånad och skymfad, till det så kallade Templet, ett af tempelherrarne bygdt och befäst slott, såsom fångar.
Sådan var den historiska episod, som i drömmen utvecklade sig för Armfelts blick.
Långt mera dramatiskt lifligt än vi ha skildrat den ödesdigra dagens tilldragelser hade likväl desamma i sina skärande motsatser framträdt för Armfelt. Så som scenerna i hans dröm aflöste hvarandra, genomlefde han en tragedi af den mest feberaktigt gripande effekt, en tragedi i sin egen själ. Lifligare skulle icke verkligheten ha kunnat framställa de uppträdande personerna, än de framträdde för hans under sömnen arbetande fantasi. Stormklockan, som väckt den kungliga familjen den 10 Augusti, ljöd i hans dröm såsom en domsbasun. Den eldsvåda, som den dagen brann i millioners hjertan, tankar och sinnen, syntes honom fasansvärdare än en prärield. Det var icke heller blott Tuilleriepalatset, som den dagen störtade ned till ruiner, det var en under århundraden bygd och befäst monarki.
Armfelt andades eld i sin dröm. Men på en gång förändrade sig drömbilderna för hans blick.
Han tyckte nämligen, att hela Frankrike plötsligt liksom förvandlade sig till ett lejon af nästan omätligt stora proportioner.
Ögonen vidgade sig såsom kanonmynningar, och stämman dånade såsom ett aldrig afbrutet, fortsatt vrålande af kanoner.
Lejonets fyra fötter trampade i detta ögonblick de fyra väderstrecken på Europas karta.
Anblicken ingaf fasa.
Det föreföll Armfelt i drömmen, som om lejonet haft för afsigt att kasta sig öfver alla de åskådare, som fylde amfiteatern och logeraderna.
En tystnad af den djupaste förskräckelse syntes hafva intagit alla.
Vid början af denna dröm trodde sig Armfelt, såsom vi äfven nämt, hafva den unge konungen, Gustaf IV Adolf, vid sin sida.
- ↑ Rotteck, en ibland vårt tidehvarfs folkvänligaste och mest frisinnade historieförfattare, yttrar härom följande:
»I en högtidlig kungörelse till franska nationen förklarade lagstiftande församlingen grunderna till detta beslut. som suspenderade den ena af de konstituerade statsmagterna och före den lagligen bestämda tiden upplöste den andra. Dessa voro de många för handen varande misstankar emot konungen och omöjligheten att under så hopade inre och yttre faror rädda frihet och fosterland, så länge verkställande magten befann sig i händerna på en misstänkt, nästan i öppet förbund med folkets fiender stående person — grunder, som icke saknade sken för sig, men likväl till en del hvilade på vanstälda eller med öfverdrift skildrade fakta, och alls icke erbjödo något urskuldande för de ohyggligheter, hvilka blifvit föröfvade af de upproriske under denna förfärliga dag, och för hvilka lagstiftande församlingen dels genom overksamt åskådande, dels — till och med genom uppmuntran — gjort sig ansvarig.»
