106
Klädd i full konungslig ornat, med kronan på sitt hufvud, ser han honom nu uppträda på scenen, till strids emot lejonet.
Vid denna anblick tyckte Armfelt i sin dröm, att han, intagen af outsäglig fasa, sprang upp för att ila till den oförsigtiges räddning. Innan Armfelt likväl hann fram, hade lejonet med en rörelse endast på sin svans kastat den unge konungen till marken. I fallet föll kronan af hans hufvud och dess gyllene smycken rullade kring golfvet.
Med ett anskri uppvaknade Armfelt i detsamma ur sin dröm.
Drömmen gjorde på Armfelt det djupaste intryck.
I mer än ett afseende inverkade den äfven på hans tankar och gestaltade likaledes hans verksamhet.
Visserligen måste de djupa intryck, som den kort förut erhållna underrättelsen från Paris om de fasansvärda tilldragelserna der gjort, hafva gifvit drömmen den rigtning den fått, men under dagens lopp hade han icke mindre lifligt sysselsatt sig med hågkomster från sin aflidne monarks dagar, och det föreföll honom, som om dessa hågkomster, eller rättare, som om monarken sjelf skulle ha för honom uppdragit ridån till det dystra drömda dramat samt med sitt glödande snille, liksom särskildt för honom, ha dikterat texten dertill i hans själ.
Hade konungen kanske velat säga honom: ditåt skall du vända dina tankar!
Den unge konungens uppträdande emot lejonet kunde han ej, för så vidt någon försynens mening derur borde eller kunde dragas, tyda på annat sätt än såsom en förestående ännu häftigare strid med det Reuterholmska partiet, än som hitintills förefallit.
— Kan det likväl vara möjligt, frågade han sig dock, att man skulle kunna gå så långt, att vilja beröfva honom hans krona?
Utan alla farhågor var han, såsom läsaren redan känner, icke i detta afseende.
— Men i hvilket samband med hvarandra, frågade han sig vidare, kunna väl Frankrike och den unge konungen stå?
Armfelt förmådde icke besvara denna fråga.
— Drömmar rinna som strömmar, sade han. En gyckelbild, intet annat.
I hans inre stadgade sig emellertid allt mer och mer föresatsen att använda tiden med att uppmärksamt följa de stora händelsernas gång samt göra reda för sig och taga kännedom om de grundsatser och de personer, som gåfvo dem sitt skaplynne samt beredde och ledde tänkesätten.
Visserligen hade han mer än många gånger förut genomkorsat kontinenten i alla rigtningar och trodde sig äfven ganska väl känna dess interiörer, men han tyckte sig nu hafva fått en särskild utgångspunkt för nya bemödanden i detta afseende, nämligen sitt, såsom han
