— Men hvad jag skulle vilja anföra, tillhör mera parlamentet än boudoiren, mera bokhyllan än en lätt konversation, mera föreläsningarne än skämtet. Hvad säger ni, om jag skulle börja tala om ordet, det vill säga om det uppenbarade ordet, om guds ord och — ja, hvarlör icke, — om det fria, medborgerliga ordet.
— Min gud, en predikan. Ja, ja! tala hvad ni vill, blott jag icke behöfver gäspa deråt.
— Tron I, mina damer, att kristendomen är till sitt verkliga djupa och enkla skaplynne en evig och oändlig sanning?
— Ett skriftermål, bra, herr diplomat, förträffligt. Vi höra er, vi höra er!
— Skulle ni kunna förneka, att kristendomens höga sanningar komma i sitt mest förklarade ljus till oss i och genom det uppenbarade ordet?
— Min gud, ni gör oss rigtiga samvetsfrågor. Glöm för all del icke bort, att då vi fruntimmer äro ute i verlden för att roa oss, så hafva vi icke alltid samvetet med i redikylen.
— Samvetet är väl för öfrigt, herr diplomat, anmärkte furstinnan, en alldeles privat liten egendom.
— Lika väl som kristendomens hela väsende är en uppenbarelse af höga sanningar, fortfor emellertid vår diplomat utan att lägga märke till de båda fruntimrens reflektioner, lika väl hvilar det borgerliga samhället äfven på grundvalen af några orubbliga sanningar. Och i sin enkla konseqvens uppenbara sig de äfven i det fria medborgerliga ordet, på samma gång som de också förmedelst det göra sig bäst gällande. Tror ni härpå? Tror ni på sanningen? Tror ni på det fria ordet, på dess behof, på dess magt?
— Jag tror på allt, hvad ni behagar säga. För öfrigt hörde jag som barn en liten saga om sanningen, som var rigtigt vacker.
— Det fria ordet lär väl ej heller någon kunna förmena, tillade mylady Munk, n. b. om det uppför sig litet skickligt, litet artigt och uppmärksamt, åtminstone emot oss fruntimmer.
— Efter min verldsuppfattning, fortfor diplomaten, beror hela menniskoslägtets utveckling och förädling på dessa två ord, på det uppenbarade och det borgerliga ordets frihet. Reformationen gaf oss det förra; revolutionen skall gifva oss det senare. Det är två skarpeggade svärd i sanningens tjenst. Reformationen utdrog det förstnämda ur påfvedömets fängslande skida eller balja och lade det i vår hand för att ge oss styrka och kraft i vårt andliga lifs strider; revolutionen skall säkerligen komma att utdraga det senare ur absolutismens, för att likaledes ingifva oss mod och förmåga att kämpa oss segrande fram i vår borgerliga tillvaro.
— Nå ja, vi medgifva nu gerna allt det der; men det var ju om oss [runtimmer ni skulle tala, om att vi voro orsaken till revolutionen, om att …
