112
— Om att vi skulle ha, som edra ord föllo sig, burit under våra hjertan det odjur, mot hvilket nu hela verlden uppreser sig.
— Ganska rigtigt, men jag sade först och främst, att revolutionen, efter hvad jag förstår, utgjorde en ganska följdenlig länk i den historiska utvecklingens kedja. Och jag måste först söka bevisa detta, innan jag kommer till den senare delen af mitt yttrande, eller till det, hvarför ni särskildt behaga intressera er.
Diplomaten afbröts här af en anländande kammartjenare.
— Er badtimme, ers excellens, är nu inne.
— Ah, redan? Förlåt mig, mina damer. Au revoir!
Med en artig bugning aflägsnade han sig derpå ögonblickligt.
Furstinnan Menzikoff och mylady Munk tittade litet missnöjda efter honom.
— Diplomater kunna vara ganska intressanta, anmärkte den ena, men också bra tvära i sina vändningar.
— Ganska rigtigt. Jag vill påminna mig att ni, baron Armfelt, påstod, då ni sistlidet år besökte Aachen med er konung, att kärleken var verldens både första och största diplomat, kommer ni ihåg det?
— Låtom oss sätta oss ned här på bänken, föreslog Armfelt. Jag tycker att jag förlorat ett helt år af mitt lif, enär jag under denna tid ej sett er. Visserligen är det sant, att gud Amor är en stor diplomat. Ingen kan såsom han linda verlden kring sitt lillfinger. Men låtom oss taga plats.
De båda damerna hunno likväl icke att efterkomma denna hans önskan, förr än tvenne tjenarinnor närmade sig, erinrande äfven dem om att deras badtimme var inne. Armfelt befann sig således åter ensam, och han tog plats på bänken.
Alla de samtal, som han hitintills haft med den mångsidigt bildade, verldserfarne diplomaten hade alltid efterlemnat hos honom någon ting, som framkallade ett allvarligare begrundande än vanligt. Så var förhållandet äfven nu.
— Skulle det verkligen ligga någon djupare försynens mening i denna revolution, frågade han sig. Omöjligt! Hvilka brott, som våra förfäder än kunnat begå, skulle försynen väl icke derför kunna straffa en så ädel och sann menniskovän, som den konung, hvilken pariserpöbeln nu fängslat. Det vore en orättvisa, och försynen kan ej vara orättvis.
Den ena allvarliga öfverläggningen med oss sjelfva förer alltid till en annan. Inkomna på meditationernas väg, leder vägen oss allt djupare och djupare in i vårt eget inre. Snart förde hans tankar honom också till det bref han emottagit från Vincent, och han upptog det och betraktade det närmare. Så försjönk han inom sig sjelf. Derunder flögo många tidigare minnen förbi hans själ, många visserligen liknande en frisk himmels lätta och luftiga morgonskyar, kantade med guld och purpur; men andra också dystra nog för att gömma åska och blixt i
