8
Med samma förbittring, som det revolterade Frankrike hitintills betraktat Leopold af Österrike, började det nu äfven att betrakta konung Gustaf. Brissotte gaf i nationalförsamlingen deråt äfven röst och ord.
Konung Gustaf den tredjes död, säger en historieförfattare, blef härmed också nu beslutad.
När den franska konungafamiljens flykt misslyckades, återvände Gustaf till Sverige.
Under allt detta pulserade emellertid revolutionen oafbrutet med samma feberaktiga glöd.
En ny konstitution utarbetades och antogs i Sept. 1791.
I spetsen för eller såsom inledning till denna författning fann man en afhandling om menniskans rättigheter. Goda saker förekommo äfven i den. Men teorien är ett, den praktiska tillämpningen en annan. Sålunda fann man valfriheten väl bokstafligen erkänd; men sjelfva_ valen beherskades och afgjordes icke desto mindre af faktionerna. Den nya kammaren blef också icke ett uttryck af nationalviljan, utan fast hellre en lekboll för dem. De deputerade uppgingo till ett antal af 745, af hvilka omkring hälften utgjorde advokater.
Revolutionens jäsande qvicksilfverpelare steg allt högre och högre.
Nya klubbar uppväxte: berget, slätten och kärret.
Blodsmännen Robespierre, Danton, Collot d'Herbois, Guillotin, Marat o. s. v. blefvo allt allsmägtigare och allsmägtigare.
Den röda jakobinermössan blef nu ett igenkänningstecken för alla äkta röde. Marseljäsen — denna Rouget de l'Isles berusande inspiration tillkom, väckande stridslust och hänförelse. Frihetsträd planterades öfverallt, och kring dem samlades massorna och höllo brinnande tal. De våldsamma lidelserna hade knapt mera några gränser. Allt bestående skulle störtas; all bildning och förmögenhet nedtrampas och sköflas.
Endast de lägsta klasserna betraktades numera såsom verkliga patrioter.
I den långa och dystra kedjan af grymma dagar under den första revolutionen utgjorde den 20 Juni 1792 en hemsk mellanlänk.
Konungen hade vägrat underskrifva en af nationalförsamlingen utfärdad akt om borgerliga ordningen för presterna.
En oöfverskådlig folkmassa af förstädernas sämsta utskum, väpnad med pikar, uppmarscherade berörda dag, den 20 Juni, kring slottet och inträngde i konungens rum i afsigt att tvinga honom att underteckna akten.
Med en martyrs ståndaktighet trotsade han vid detta tillfälle våldsamhet, hotelser och hån. Det var då man påsatte honom den röda jakobinermössan.
Icke desto mindre vägrade han aktens underskrifvande.
I de vid konferensen i Pilnitz till hvarandra anslutande magternas handlingssätt låg likväl alltjemt något sväfvande och obeslutsamt.
