124
stormskyar som nu rasade öfver den. Han såg ett nytt tidehvarf triumferande höja sitt segerkrönta och stolta hufvud öfver det med dess jättefot till ruiner förtrampade gamla. Han erinrade om Israels barn, som måste lägga hela det röda hafvet emellan Egyptens hundraåriga slafveri och det nya Jerusalem, för att i dess salomoniska tempel få njuta af frihetens och fridens välsignelser. 5å skulle det äfven nu ske. Ett haf af blod skulle komma att bölja emellan en förgången och kommande tid. Han betraktade den franska tronens till spillror krossade välde såsom en af århundradets mest storartade idrotter. Folken hade härmed uttagit ett steg, som öfvertygade om deras magt och visade hvarthän de ville. Han var öfvertygad att det ena altaret efter det andra äfven skulle störta in. Dånet af den störtade tronens fall skulle — derom var han öfvertygad — ljuda såsom en varnande åska från land till land, verlden rundt omkring.
Härefter ingick han i en redogörelse för sin egen ställning till ordensförbundet.
Betraktande sig mera såsom en varmt intresserad organisatör, än såsom en kallt beräknande handlingens man, manade honom situationen att frånträda sin magt. Han var, sade han, mera en strateg och taktiker, än en i striden på fältet praktiskt lämplig och användbar natur. Han fruktade icke hvarken för sitt omdöme, sin blick eller sin arm, men han fruktade för sitt hjerta, hvilket, hemfallet, som han visste det vara, under våldsamma och häftiga lidelser, möjligtvis kunde svigta.
Sedan han härefter erinrat om de många år, som han stått i spetsen för deras förbund, och tacksamt erkänt de många bevis af förtroende, som han åtnjutit, afskedshelsade han dem alla med djupt gripande rörelse.
Vincent löste derpå det enkla pannsmycket från sitt hufvud och nedlade det på altaret.
Pannsmycket bestod i ett ej särdeles bredt, men af massivt guld förfärdigadt band. Öfver pannan glänste, uppburen af bandet, en liten sol, i hvars midt en diamant strålade, ganska mycket liknande ett blixtrande öga.
Vi lemna alla öfriga, härefter förekommande ceremonier och tal derhän.
Efter den högtidliga aktens afslutande aflägsnade sig Vincent. Hvad de qvarvarande bröderna sedan företogo sig eller beslöto, hör ej hit.
Från denna akt och från detta ögonblick hade emellertid Vincent nedstigit från den, såsom vi erfarit, ovanligt höga magtställning, som han hitintills innehaft, och hvilken ställning måhända varit en icke så litet sporrande fjäder till det skaplynne han utvecklat. Ifrån det stora verksamhetsfriska lif, som han hitintills tillhört, hade han emellertid nu dragit sig tillbaka med sitt, efter hans egna ord, lidelsefulla hjerta, på hvars praktiska uthållighet han sjelf icke trodde. Vi hafva således här ett vigtigt öfvergångsögonblick i denne egendomlige mans lif. Stora,
