om ock mera enskilda frågor föreligga honom likväl ännu, och vi hoppas derför att han fortfarande skall kunna vid sig fästa våra respektive läsares intresse.
Då dagen grydde och den uppgående solen skingrade nattens
skuggor, syntes ej det minsta spår af hvad som under dess mörker
tilldragit sig.
Hela det sceneri, som vi nyss skildrat, hade försvunnit såsom en fantastisk dröm.
Den vackra morgonen klädde Ketchenburg, dess omgifvande park och trädgård i sina mest färgskimrande, lätta och luftiga toiletter.
Redan tidigt på morgonen återfinna vi Vincent vandrande af och an i sina rum.
Uttrycket i hans ansigte var dystrare, skarpare och bestämdare än hvad det i allmänhet brukade vara.
Nattens tilldragelser kunde ej annat än lemna något qvar inom honon, som måste gifva honom en sådan stämpel. Han hade trädt tillbaka eller kanske rättare nedstigit ifrån en allt för stor och inflytelserik magtställning, att icke tanken derpå ännu i sina mörka dyningar skulle brusa i hans själ.
Emellertid kunna vi vara öfvertygade att allvarlig öfverläggning och en orubbligt fast vilja föregått och bestämt hans handling och nyss tillkännagifna beslut.
I sin afskedshelsning till förbundsbröderna hade han i första rummet, såsom skäl hvarföre han frivilligt nedsteg från sin magt, uppgifvit att han icke egentligen var en handlingens man, utan fruktade för sitt allt för lidelsefulla hjerta.
Då han uppgaf detta såsom skäl för sitt handlingssätt, gjorde han måhända icke sig sjelf fullkomlig rättvisa.
Hvad vi veta är, att den stora oförrätt och skymf, som hans egen maka i förening med Armfelt tillfogat honom, under loppet af mer än tjugo år på det lidelsefullaste sätt sysselsatt hans tankar. Antagligt är att detta ganska bestämmande inverkat på honom. Den våldsamma utveckling revolutionen tagit, skulle, i den ställning, som vi nu veta att han till den intagit, lätt ha kunnat indraga honom i sitt vilda skydrag, och det just i det ögonblick, då hämdens stund närmade sig. Allt annat hade han också sagt till sig sjelf, blott icke detta. Men en så våldsamt och lidelsefullt brinnande natur som Vincents, var väl i sjelfva verket klippt och skuren att i en så vulkaniskt upprörd tid spela en framstående och mägtigt ingripande revolutionär roll.
Den förste September var nu inne.
För Vincent var dagen en af hans lefnads mest smärtsamma tychobrahedagar. Det var årsdagen af den dag, då han visste att hans maka och Armfelt vid Ketchenburg svurit hvarandra kärlek och trohet, års-
