Tvänne märkliga, plötsligt inträffade dödsfall bidrogo äfven icke så litet dertill.
Kejsar Leopold afled, såsom många antaga af förgift, den 15 Februari 1792, och Gustaf den tredje föll knapt en månad senare eller derpå följande 13 Mars för det mördande skottet.
Dessa två monarkers, de enda två, hvilka med verklig ridderlig och oförvillad samt oegennyttig och innerlig hängifvenhet ville hasta till den franska konungafamiljens räddning, dessas så oförutsedda och hastiga bortgång har allt utseende, för att så yttra oss, af en väl planerad och beräknad tillfällighet.
Verlden är full af gåtor. Vi hafva två här, som se ut som en enda.
För franska monarkien blef dessa två mäns bortgång alltid en grym missräkning och förlust.
Leopolds efterträdare, Frans den andre öfvermodig, häftig och hetsig blef endast ett retningsmedel, som påskyndade den slutliga katastrofen.
På franske ministerns hotande depescher svarade kejsar Frans med bittert och bitande begabberi.
Franska folkets fosterlandskärlek eger och har alltid egt den kraftigaste bundsförvandt i den nationella stoltheten. Stoltheten uppbär detta folks, om vi så få yttra oss, suveränitetsmantel, såsom vore den en allsmägtig konungs.
Verldshändelsernas af lidelsefulla stormar upprörda böljor reste sig således allt mer och mer skummande mot hvarandra.
Sedan Frankrike förgäfves fordrat af Österrike de beväpnade emigranthoparnes förvisande från Trierska och andra gränsländer; sedan Österrike formligt d. — 7 Februari 1792 — förbundit sig med Preussen att längs franska gränsen uppställa sina krigshärar; sedan det i flera manifest uttryckligen förklarat, att monarkerna sinsemellan slutit en förening till tronernas upprätthållande och folkfrihetens kufvande o. s. v.; var det nu också franska folket som fordrade krig.
Konungen af Frankrike försattes härigenom i den mest beklagliga mellanhand.
I Ségurs — den äldres — historia yttras härom följande:
»Konungens ställning blef allt mer och mer vidt utseende. Det var för honom lätt att förutse, att, om han beträdde krigets väg, skulle han vid minsta motgång anklagas att hafva inkallat statens fiender i skötet af Frankrike, eller att — å andra sidan — om han vägrade att gifva vika för sina ministrars hetsighet, så skulle man förebrå honom att vara i godt förstånd med utländingarne. I denna brydsamma belägenhet, tillägger Ségur, gjorde han, hvad han alltid sågs göra: han gaf vika för den ström, som var honom närmast, och förklarade — under nationalförsamlingens högljudda bifallsrop — konungen af Ungern och Böhmen (kejsaren af Österrike) krig.»
Flere historieförfattare uppfatta konungens handlingssätt visserligen
