126
dagen af deras lycka och hans vanära, årsdagen af den dag, då Armfelt gaf henne ringen såsom underpant att han tillhörde och endast tillhörde henne, årsdagen också, strängt räknadt eller kanske rättare, såsom Vincent beräknade det, af Armfelts svek och hans förra makas deraf härflytande sönderslitande smärta samt hans eget nästan vansinniga lidande.
Vid tanken härpå ropade det hämd inom honom.
Bland många skäl, hvarför han förhyrt Ketchenburg, ingick äfven det, att han ville hafva fullkomligt fria händer der den dag, då timmen skulle slå för det länge beräknade och väntade afgörandet.
Med en lidelsefullhet, hvaröfver han sjelf aldrig ett ögonblick varit herre, hade han städse motsett denna dag. Den hade också aldrig förefallit honom, huru utgången än blef, såsom en egentligen dådsbebådande dag, utan såsom en dag, hvars hela uppgift var att under hvilka förhållanden som helst på ett afgörande sätt sönderhugga och upplösa den gordiska knut, hvari lidelserna knutit hans hjerta.
Lidelsernas öfvermod förstå och känna endast de, som fullständigt hemfallit under dem. Ett sådant öfvermod beherskade Vincent.
Den ofantliga magt, som han nyss nedlagt i förbundets händer, men hvilken han dock under många år innehaft, hade alltid i yttre förhållande ingifvit honom en tillförsigt, som, åtminstone vid vigtigare tillfällen, gemenligen äfven framträdde i hans tänke- och handlingssätt. Ehuruväl det fiendtligt spända förhållandet emellan honom och Armfelt tvifvelsutan var af alldeles enskild natur, antog detsamma inför hans blick ett allt mer och mer allmänt skaplynne. Sålunda betraktade han den kränkande skymf, som han och hans maka lidit, såsom en allmän skymf emot en stor samhällelig grundsats, emot familjefridens. Ju mer denna alltomfattande åsigt också införlifvade sig med honom, desto kraftigare spände sig senan i hans arm och med desto större åtrå motsåg han hämdens ögonblick.
Hade han likväl härunder erinrat sig, om äfven aldrig så flyktigt, sitt eget politiskt revolutionära program, som alltigenom endast talade om att sönderslita samhället, skulle han måhända kommit till andra slutsatser. Men ehuru det allmänna programmet var sådant, tillämpade han det likväl icke på sig sjelf. Det är med lidelsefulla menniskor ofta nog så, som med vilddjuret. Ehuruväl det är färdigt att sönderslita hvad och hvem som helst, beskyddar och omhuldar det dock sin egen afvel.
Den skymf han lidit, hade lagt, tyckte han, en Jofursblixt i hans hand.
Ögonblicket, då han också slutligen fick slunga den emot sin dödsfiende, ville han äfven göra till en betydelsefull punkt i sitt lif, för att icke säga till en verklig glanspunkt.
I sin stolta och ofördragsamma, af många åratal underblåsta hämdkänsla och tillförsigt skulle han icke för något pris i verlden velat uppgöra saken på något aflägset och undanskymdt ställe, långt derifrån,
