128
Cazal aflägsnade sig och Benedikt Mori och Zamparelli inträdde.
— Tag alla dessa bref, Benedikt, som ligga på bordet här, och begif dig till staden. Brefven skola aflemnas till sina adressater. Se till att hvar och en erhåller sitt, om möjligt före kl. 8. Flertalet träffas säkert i redouten. Begif dig nu genast af. Så der, gå!
Vincent vände sig härefter till Zamparelli, som ensam stod qvar.
— Alla våra efterspaningar äro alltså fortfarande lika fåfänga, tilltalade han denne. Under musik och sång hafva vi med gatvisan ropat efter honom under loppet af flere månader, men allt förgäfves. Hvarthän skola vi väl nu vända oss? Jag trodde att man vid en badort, sådan som denna, skulle finna några spår efter honom. Det är en mor, Zamparelli, som ur djupet af sitt lidande hjerta ropar genom oss efter sin son. Det är ett nödrop från en förtviflad.
Lutad emot den fönsterpost, vid hvilken han stod, slöt han sina ögon tillsammans. Måhända framträdde för hans föreställning gestalten af den, som han mest älskade på jorden.
— Zamparelli, yttrade han härefter, återkommen såsom ur ett drömmande tillstånd; strax efter klockan sex i eftermiddag kommer ett eller ett par skott att aflossas. Vid ljudet af dem hastar du till, och i hvad belägenhet du än må finna mig, lefvande eller död, förer du mig, under den villervalla, som uppstår, genast bort härifrån. Är jag lefvande, förer du mig till Paris, är jag död, förer du mig till Neapel. Ett icke ringa antal vänner skall bispringa dig. På bakgården väntar en god vagn med eldiga hästar. Här har du kreditiv och pass. Du hör och förstår hvad jag sagt.
— Excellenza, jag hör och förstår.
Lemna mig nu.
Så snart Vincent åter befann sig ensam, sjönk han ned i sin karmstol. Ögonen föllo åter tillhopa.
Döden är en magt. Ingen magt är mer absolut än den. När
döden vänder sitt timglas, falla vi alla till stoft. Armfelt hade från
ungdomsåren lärt sig att hvarken önska, förakta eller frukta döden.
Hvarje menniska bör lära sig denna konst. I krigarens moralfilosofi
är den af oskattbart värde. Armfelt hade bevistat åtskilliga krig och
icke ett enda ögonblick filosoferat eller ens tänkt på att filosofera om
och med sin pligt, att se döden i ögat. I hans själ hade spartanskans
ord återljudit: kom igen med din sköld eller på din sköld.
Annorlunda var det likväl nu. Det från Vincent emottagna fåordiga brefvet
förutsatte äfven en anklagelse emot honom. Han tyckte sig vara
kallad att såsom kärande part svara inför hans pistolmynning. Deri låg
skilnaden. Såsom krigare hade pligtkänslan alltid varit ren och klar.
Här var den icke det. Här uppträdde pligten att på Vincents kallelse
inställa sig hand om hand med cen berättigad förebråelse. Han hade
