störande ingripit i tvenne makars lycka. Låt vara att tidsandan icke var sträng i detta fall, och låt äfven vara att det legat mera ungdomlig lidelsa och hänförelse, för att icke säga dårskap, deri, än inberäknad afsigt, men — hur det är — när samvetet omsider uppträder, kommer det icke med några om och men, utan såsom en skoningslös och allvarlig kritiker. Ej nog härmed. Den qvinna, som han kommit att svika sin pligt emot Vincent, hade han slutligen äfven sjelf svikit. Visserligen var det sant, att detta skett oberoende af hans egen vilja och i strid med hans eget uppsåt, men icke dess mindre var det dock en gjord gerning, som, huru det var, dock alltid kastade på honom ytterligare en viss slagskugga.
Om musiken är konsten att med tonerna utveckla och väcka i menniskans själ sinnet för ett högre estetiskt lif, himmelsk och verldslig skönhet, så är samvetet säkert basstämman deri.
Denna stämma trängde sig fram till Armfelt.
Då vi lemnade honom i vårt förra kapitel, var han på väg från redouten till sitt hem, i afsigt att öppna och läsa den på honom väntande posten. Med tillfredsställelse genomgick han de många underrättelserna af både allmänt och enskildt innehåll, som han sålunda emottog från kära och dyrbara vänner. Emellan alla de olikartade bilder och föreställningar, som derunder srupperade sig liksom på avantscenen i hans tankar, framstod emellertid alltid Vincent såsom en mörk gestalt i sjelfva perspektivet.
Vi veta att Armfelts verldsfilosofi var allt för lefnadsfrisk eller kanske rättare allt för mycket ett barn af ögonblicket, att icke företeelserna omkring honom, åtminstone då de ensamt rörde honom sjelf, företrädesvis skulle gestalta sig i lekande, lätta och luftiga helgdags- eller hvardagsbilder; men ehuruväl fantasien äfven nu i rikt mått öppnade för hans blick nya, intagande och inbjudande lustgårdar, förmådde de likväl icke att gyckla bort den i fonden af hans tankar dystert hotande skuggan.
Några dagar återstodo ännu innan den förste September ingick.
I den sinnesstämning, hvari han befann sig, beslöt han att icke deltaga i badgästernas sällskapliga förströelser, förr än frågan emellan honom och Vincent kastat sin sista ödesdigra tärning. Visserligen föll det honom aldrig ett enda ögonblick in, att döden skulle träffa honom från Vincents hand, men icke dess mindre hotade den honom dock derifrån. Och detta var mer än tillräckligt att gifva ställningen en betydelse, inför hvilken hans känsla för det rätta förbjöd honom att öfverlemna sig åt det vanliga, alldagliga skämtet. Vi vilja icke påstå att det var någon religiös känsla, som härvid ledde honom, utan fast hellre en ingivelse af aktning för verlden och sig sjelf. Om en sann hederskänsla alltid öppnar dörrar i vår själ för mången god lärdom och mången verklig sanning, så öppnar grannlagenheten äfven sådana i vårt hjerta för mången rättspligtig känsla.
Skrattet och löjet, det glada samtalet och skämtet, som så väl
