derliga öfriga vilkor. Härom var ingenting att säga, och man afvaktada således den utsatta dagen och timmen.
Så gick solen upp till den förste September.
Armfelt, som under träget korrespondensarbete och uteslutande mediterande lefvat den senare veckan ett ganska instängdt lif, alldeles frånskild all förbindelse med den yttre verlden, hade aftonen förut befalt, att ett par hästar för hans egen och hans kammartjenares räkning redan tidigt på morgonen skulle stå sadlade utanför hotellets port. Han ville njuta af den dagens sol från dess uppgång — lemnande derhän, hurudan dess nedgång kunde blifva. Han ville friska upp sitt sinne med anblicken af den vackra naturen och inandas den stärkande och rena luft, som lundar och dalar, skogar och fält rundt omkring honom andades ut i milda flägtar. Han ville låta vindarne blåsa bort allt grubbel och alla fantasier, för att stå fullkomligt klar med sig sjelf i hvad han förehade. Då morgonen, strålande och klar, med sin skära purpur förkunnade solens uppgång, satt han redan till häst, och åtföljd af Droon, hans kammartjenare, bar det af från staden. Något mål hade han icke. Emellertid gick vägen åt Aachens vackraste omnejd, nämlipen åt dess mest romantiska promenadplats, Loosberg. Han stannade dock ej der, utan passerade förbi stället. En vacker skogstrakt vidgade sig framför honom och han styrde vägen dit.
— Låtom oss stanna här, Droon, yttrade han, då de framkommo. Bind hästarne vid något träd och tag sedan hit pistollådan.
Armfelt öppnade lådan och undersökte pistolerna med den största uppmärksamhet. Han började att ladda dem.
— Tag denna ring, Droon, bad han derefter kammartjenaren och fäst den med en nål eller något dylikt der borta — och han pekade i motsatt rigtning från hästarne — vid den der trädstammen. Gå sedan ur vägen.
Armfelt intog derefter plats på omkring tio à tolf alnars afstånd, lade an, och skottet brann af. Kulan hade träffat midt i ringen.
Utan att yttra ett ord gled ett småleende öfver hans ansigte.
Sjelf utstegade han nu omkring fyrtio alnar från trädet, och grep derpå efter den andra pistolen, lade an och gaf eld. Och äfven denna kula försvann inom ringen i sin föregångares spår. Droon kunde icke undertrycka sin beundran, utan gaf den luft på ett ljudeligt sätt. Äfven Armfelt syntes tillfredsstäld.
Ringen, som begagnats, var densamma, som Armfelt emottagit af prinsessan Sofia Albertina på slottet i Stockholm, och vid hvilken han svurit att inställa sig vid Ketchenburg, då den uppvisades.
— Min afsigt, käre Droon, har varit att pröfva om jag åter är fullkomligt lugn. Och nu vet jag att jag är det: min blick är säker, och min arm är stadig.
Efter en stund sutto Armfelt och Droon åter till häst.
För vår del ämna vi icke längre följa dem och deras fantasiridt, utan låta dem svärma omkring allt efter tycke och smak. Det enda
