— Hvarken jag eller någon annan vet det, genmälde Stackelberg. På promenaden i dag på morgonen emottog det största flertalet af badgästerna middags-bjudning hit till fyratiden på eftermiddagen. Litet hvar förundrade sig deröfver. Ingen kände hvem Vincent var. Snart spred sig dock den berättelsen — jag vet ej hvarifrån den kom — att han var en ganska framstående och ovanligt rik man, men också mycket egendomlig och besynnerlig. Visserligen hade jag genom det förhållande, hvari jag råkat till honom, mina egna tankar, men jag ansåg mig ej vara berättigad, då saken ensamt rör herr baron, att yttra något derom. Emellertid sökte jag på förmiddagen baron mer än en gång, men erfor att ni ridit ut. Jag antog slutligen, att vi skulle träffas här och begaf mig hit.
— Hvar finnes Vincent nu?
— Han emottog oss uppe i sina rum. Han öppnade middagen med en liten helsning och bad oss betrakta oss såsom hemma här. Sedan dess har jag ej sett till honom. Bord äro dukade såväl deruppe i rummen, som här nere i parken. Man rör sig fullkomligt fritt.
— Har grefven haft något samtal med honom om min affär?
— Jag har sökt att få ett enskildt samtal med honom, men ej lyckats. Ännu vet jag icke ens, hvilka han utsett till sina sekundanter.
— Hvad skall man säga om allt detta? Se här den bjudning som han skickat mig; den innehåller på samma gång en förnyad utmaning. Såsom min sekundant anser jag mig böra öfverlemna skrifvelsen till er. Jag går nu att uppsöka honom.
Mer än tjugo år hade försvunnit sedan Armfelt senast befann sig
på detta ställe. Under hvilka olika förhållanden då och nu!
Melankolien har icke blott öde hedar och afgrunder, utan äfven sina paradis.
Ett sådant melankoliens paradis var för Armfelt detta ställe, vid
minnet af det ögonblick, då han för tjugo år tillbaka svor den ännu så
unga och intagande Wanja trohet och kärlek. Huru många år och
dagar hade icke sedan dess blåst sin förbrännande och förqväfvande
siroccovind häröfver! Skulle väl denna vind förvandla sig tll en allt
dödande samum?
De många vänner och bekanta, som hastade honom välkomnande till mötes, tilläto honom likväl ej att öfverlemna sig åt några melankoliska betraktelser.
Man hviskar man och man emellan, att vi hafva att tacka er, herr baron, för denna, man kan väl säga, furstliga tillställning.
Armfelt spratt till vid detta förtroende.
Omkring sig såg han, hvart han blickade, ett lefnadsfriskt, rörligt och gladt lif. Allt var ordnadt på det mest inbjudande sätt. Här och der egnade man värden lifliga uttryck af bifall; här och der tyck-
