menskliga rättsbegreppen skulle kunna jemföras med t, ex. en instängd eld, förhålla dessa då ett tu tre tillfälle till utbrott, de förra genom plötslig handlingsfrihet, den senare genom lika plötsligt tillströmmande luftdrag, kan sjelfva utbrottet ej annat än få den våldsammaste karaktär.
— Hvad ni nu säger låter verkligen höra sig. Det var väl på det der viset också, hvad skall jag nu säga, som, ja hvarför icke, som t. ex. Othello, genom att stänga in sin kärlek, blef så svartsjuk. Mycket säkert. Desdemonas död härflöt bara af ett litet luftdrag i Othellos hjerta. Icke sant? Hvad ni säger, visar att allting i verlden har behof af en verkligt ordnad ventilering.
— Alldeles det, mylady, våra statsmän borde betänka det.
— Det böra de visst. I Ryssland hafva vi i sådant hänseende det ganska väl stäldt. Allt emellanåt skickas menniskorna der till Siberien, och jag kan försäkra att det finnes der mer än tillräckligt frisk luft.
Ett hjertligt småleende gaf vår diplomats utseende i detta ögonblick ett rätt näpet uttryck.
— Mitt påstående och antagande i allt öfrigt eller att revolutionen eger en stor betydelse såsom en naturlig länk i den menskliga utvecklingens historia, samt att den säkerligen skall komma att utöfva ett ganska välsignelserikt inflytande på menniskoslägtet, återtog ytterligare vår diplomat, vill jag i få ord söka styrka endast genom att draga några enkla slutsatser af hvad jag nu anfört. Under förutsättning att samhällsordningen är till icke blott på det att ett fåtal ensamt skall njuta af dess fördelar, utan att folket i allmänhet må kunna göra sig detsamma till godo, så blifver på en och samma gång hvarje fåtalets försök att absolutistiskt förtrycka det stora flertalet lika oberättigadt, som det stora flertalets uppträdande deremot blifver berättigadt.
— Jag tror nästan att vår diplomat äfven denna gången har rätt. I England har majoriteten alltid rätt emot minoriteten. Jag vet personer der, som på sina fem fingrar räkna sig till hvilket parti, som har rätt eller orätt.
— Så är det i Ryssland också. Det stora flertalet qväfver der alltid de uppror, som någon gång ett fåtal brukar ställa till.
— Ni måste vara bra olyckliga både i England och Ryssland. Tacka vill jag Italien! Vi styras af helgonen, vi.
— Frågar jag mig nu, om århundradets karaktär varit förtryckande, och jag måste besvara denna fråga med: ja! återtog diplomaten, så smart damerna tystnade, så måste jag också besvara frågan, om revolutionen saknat grundade anledningar för sitt uppträdande, med: nej! I det problem, som revolutionen således också har i mensklighetens namn att lösa, ligger följdenligt såväl dess berättigande, som äfven dess civilisatoriska mission, bägge delarne inbegripande och förvissande om att verlden en gång, då dess — revolutionens — arbete är fullbordadt, skall komma att se mycket menskligare ut, än förhållandet nu är. Hvad jag åtminstone tager för alldeles gifvet är, att revolutionen skall
