136
komma att lösa de fjettrar, som hitintills bundit det fria borgerliga ordet, och om behållningen till en början äfven icke skulle blifva större, är det dock alltid vackert så. Det fria ordet, en gång fullt erkändt, skall göra resten. Alla de hemliga ordnar och förbund, som hitintills spunnit i det djupaste mörker sitt nät från samhälle tll samhälle, hafva uppkommit deraf att ingen vågat sjelfständigt, öppet och fritt uttala, hvad som tyngde på sinnet och tryckte på hjertat. Vid fackelskenet af det fria ordets rätt skola alla dessa mysterier försvinna. En fri press är upplysningens palladium, sanningens svärd, rättvisans öga, förnuftets penna, frihetens sköld och mensklighetens röst.
— Det der var allt mycket det på en gång. Men i allmänhet tror jag nästan att vi fruntimmer måste instämma med er. Hvad skulle vi vara, finge vi ej prata så mycket ville?
— Ganska rigtigt, mina damer. Folket är också ett fruntimmer.
— Nå ja, så må det prata, också det.
— Folket begär ingenting bättre. Betänk, om man tvingade er att tiga i hundratal år?
Armfelt hade under den sista delen af samtalet stannat i dörren.
Förgäfves hade han sökt Vincent. I parken hade han vandrat från grupp till grupp, från bord till bord; i slottet hade han återigen genomvandrat alla tillgängliga rum. Öfverallt hade han frågat efter honom. Många sade sig ha sett honom än här och än der, och. Armfelt visades än hit och än dit men allt förgäfves. Det låg någonting plågsamt i detta fåfänga sökande. Förtrytelse och oro började jaga hans egna tankar.
Vid ett bord hade man höjt sina glas för honom, såsom, efter hvad man hviskade, festens egentliga anledning. På samma gång han tillbakavisade detta, kände han likväl att grämelsen purprade hans kinder. Man skrattade likväl deråt, som om man hade bättre reda på den saken än han.
Längre bort vid ett annat bord tyckte han sig i detsamma märka Vincent, och han hastade dit; men då han kom fram, syntes han ej mera till.
Festligt småpladder och lifliga skrattsalfvor, skämt och infall mötte honom öfver allt. Hela parken genljöd deraf.
Armfelt erfor en obehaglig känsla.
Under ett samtal om det långa och vackra tält, hvarom vi redan talat, hade man i en grupp, som Armfelt passerade förbi, försäkrat att den festliga tillställningen, efter hvad man hört sägas, skulle afslutas med en i tältet tillämnad storartad och lysande dramatisk föreställning, hvilken föreställning skulle börja på klockslaget sex.
Armfelt spratt till. Klockan sex skulle duellen ju ega rum. En nästan vild jagt började härvid i hans tankar. Mindre nu än förut visste han, hvad han skulle tänka om alltsammans. Skrattet, som fortfarande ljöd omkring honom, föreföll honom nästan diaboliskt.
Sådan se vi honom nu stödd emot dörrposten. Han hade hört,
