baron Armfelt behagar, torde han med sin ridderliga kännedom om qvinnokönet kunna fortsätta min mening.
Blodet steg Armfelt åt ansigtet. Man såg att en stolt vrede höjde hans gestalt och hufvud; men han beherskade sig ögonblickligt, och hans ansigte strålade åter.
Innan damerna hunno att besvara Vincents förslag, stod på en vink af hans hand den gamle Cazal vid hans sida.
— Säg till Zamparelli, att han genast kommer hit med sitt trollskåp.
Ett ögonblick senare befann sig den tillkallade i salongen.
Armfelt igenkände i honom samme man, som på gatan några dagar förut, sjungande, lyst efter Döring.
Diplomaten hade dragit sig tyst tillbaka. Lutad mot en af fönsterposterna, hvilade hans blick oaflåtligt på Vincent. Det var, som om hans blick hade frågat: hvem är du? Vincents bittert öfverlägsna uppträdande hade ingifvit honom ett visst obehag. Han tyckte sig se i honom en dyster gåta, som han ej förmådde att lösa.
De fyra damerna betraktade det införda trollskåpet med tillfredsställelse, undrande hvad de der skulle få se.
— Er önskan är ju, sade Vincent, att få den frågan besvarad, i hvad mån qvinnan, hennes inflytande, lidelser och begär kunna anses eller betraktas, äfven de, såsom inverkande orsaker till de omhvälfvande tilldragelser, som i närvarande stund sönderslita verlden? Det är ju så?
Vincent uttryckte sig lidelsefullt och drog de tilltalade med sig såsom en stormil.
— Låtom oss, Zamparelli, förevisa ditt stora historiska sceneri. Hvad hafva Europas monarker för sig i närvarande stund? Huru ser det ut inom de magtegandes kretsar?
Zamparelli hade med sitt trollskåp tagit plats i den mest aflägsna delen af rummet samt med några dukar afstängt omkring instrumentet en liten teater, i hvars midt det uppstäldes. Genom denna åtgärd hade han, oaktadt det ännu var full dager, lyckats att åstadkomma en viss skymning. Några derefter tända ljus gåfvo åt det lilla sceneriet on något trollsk eller magisk anstrykning, som icke saknade sin effekt.
— Är du färdig, Zamparelli?
— Färdig? Si signore! ja, ja!
Zamparelli lät täckelset falla, och man såg framför sig ett litet tafvelgalleri af artistiskt väl utförda scener från flere af Europas hof rörligt draga förbi ögat. Man skulle nästan kunna ha sagt, att figurerna lefde, så mästerligt väl var teckningen utförd, så frisk var koloriten, så talande och naiv var ansigtsdragens minspel, så lekande och lätt hade fantasien här, från det minsta till det största, tänkt, tecknat och utarbetat det ena med det andra.
I stället för det djupa allvar, som nyss herskat inom den lilla kretsen, rådde nu den största glädje der,
