140
Den ena skrattsalfvan aflöste den andra.
Allt emellanåt stötte Vincent fram några ord.
— Sådan är interiören, sade han, vid vår tids hof.
— Med sådana saker sysselsätta sig de män, i hvilkas händer spirorna öfver folkens öden hvila.
— På sådant tänka de, under det att verlden står i brand och omstörtande åskor rulla hotande under deras troner.
— Är det på det sättet som verlden bör regeras?
— Kan man antaga att menniskoslägtets vigtiga frågor skola på ett för slägtet tillfredsställande sätt lösas af män, som, ehuru de innehafva hela den verldsliga magten, sysselsätta sig på sätt ni här se?
— Och hvilken, jag frågar er, har väl, såsom en annan siren med sin sång, till samma grad som qvinnan, kunnat bedöfva och förslappa den manliga andan och föra den till en sådan ytterlig gräns af förderf? Circe, heter det, förvandlade sina offer till svin. Hvad hafva vi här annat? På ett af åska och storm upprört haf vräker också, såsom Ulysses, folket nu på en planka, och vore förloradt, om det icke trodde på gud och litade på sig sjelft.
— Är icke revolutionen en dotter af detta fasans äktenskap emellan det obegränsade magtbegäret och den djupaste lättsinnighet, emellan hersklystna begär och sedeslösa lidelser, emellan öfvermodig sjelftillit och vanvettig fåfänga, emellan bedårad pligtförgätenhet och försoffande njutningslystnad, i hvilket äktenskap qvinnans insats utan allt tvifvel varit lika mycket, för att icke säga vida mer, bestämmande och inverkande än någonsin mannens?
I sådana ordalag framkastade Vincent den ena frågan efter den andra.
Men huru kunde väl vår vackra och intagande qvartett, torde läsaren fråga, hängifva sig åt ett ohejdadt skratt och skämt vid framställandet af så grymma anklagelser? Låtom oss likväl betrakta det sceneri, som Zamparelli rullar upp, och måhända läsaren sjelf icke helt och hållet förmår undertrycka ett löje.
Här sväfvar en tafla förbi vårt öga, fantastisk, såsom lånad ur »tusen och en natt».
— Buona Signora, vilja se, vilja skratta, se hit buona Signora!
Taflan förestälde en ung man och ett ungt fruntimmer, konserterande, han på säckpipa och hon på basgiga. Man tyckte sig rigtigt höra de ljufva tonerna, så lifligt var färgspelet. Mannen bar på sitt hufvud en kejserlig krona, ehuruväl för öfrigt klädd som en fattig student. Hennes dräpt var deremot smått qvinligt retande. Den framtrollade hennes behag på ett hänförande, ja, tilltalande sätt. Små amoriner tycktes drömma och småle här och der bland puftar och veck.
Omkring dessa två, såsom hufvudgrupp, dansade, graciösa som bajaderer, ett dubbelpar af sylfider.
Penseln måste sjelf ha liksom dansat fram öfver duken, då den skapade denna lilla lekande grupp; så luftiga och lätta voro bilderna.
