Hertiginnan af Kurland brast ut i skratt.
— Det här ser verkligen lustigt ut, inföll mylady Munk, men hvad föreställer det egentligen?
— Hofvet i Wien, upplyste hertiginnan. Det är kejsar Frans och hans gemål, båda två verkliga mästare, den ene på säckpipa och den andra på basgiga. Kejsaren är klädd, som du ser, såsom en »fattig student». Jag måste skratta. Han uppträdde för ej så länge sedan i en liten teaterpjes med det der namnet och gjorde rigtigt furore. Han är för älskvärd. Ni kan ej tro så vackra fogelburar han gör.
— Och de der bajadererna? Jag har ej varit i Wien.
— Det är hofdamerna Poutet, Lichnowsky o. s. v. Charmant! Tillhopa utgöra de den så kallade kamarillan vid hofvet.
Kabinettsministern grefve Colloredo syntes på taflan markera takten till musiken med spiran såsom taktpinne.
— Satiren är onekligen dräpande. Det är verkligen så, att Colloredo styr Österrike. Han betraktas der såsom den verklige kejsaren. Han har den qvinliga kamarillan helt och hållet i sina händer och kamarillan har kejsarinnan i sina och kejsaren försvinner i kejsarinnans. Det är för tokigt! I alla händelser är han mycket talangfull. Han är bland annat en rigtig mästare också i konsten att göra lack.
Den vackra qvartetten skrattade.
Zamparelli drog på sin vef, och ett nytt sceneri visade sig. Det var ett blomsterstycke. Det hela utgjorde nämligen en ganska stor och vacker bukett, hvaröfver en fjäril fladdrade.
— Min sann, hofvet i Berlin, ropade alla på en gång.
Blommornas blad i buketten voro så ordnade och färglagda, att de på en och samma gång voro omisskänneliga porträtt. I en stor, praktfull lilja, — en verklig raritet, ty den var mörkbrun, — såg man den ryktbara fru Rietz eller den sedermera ej mindre ryktbara grefvinnan af Lichtenau; i en frisk och nyutsprucken törnros såg man mamsell Minette Horst; i en mörk natt-och-dag dansösen Schulsky, i en svällande tulpan fru Baranius och i en sensitiva fröken Julie von Voss. För öfrigt återgåfvo små och täcka förgät-mig-ej hvarjehanda ansigten, i buketten här och der inflätade. En flammande röd och hvit pion återgaf alldeles omisskänneligt grefvinnan Dönhoff.
Buketten uppbars på ett behagligt sätt af en helt ung man.
— Men hvilka äro de små förgät-mig-ej? sporde prinsessan Sancta Croce,
— Corps de ballet, corps de ballet.
— Och den der unge mannen?
— Chevalier Saint Paterne, konungens parties fines, hans Leporello, hans Chambellan des Coulisses.
Öfver buketten fladdrade, sade vi, en fjäril. Vid dess anblick var det alldeles omöjligt att återhålla ett det lifligaste skratt.
Fjärilen var hvarken mer eller mindre än konung Fredrik Wilhelm den andre, som till följd af sin korpulens kallades »den tjocke».
