belysningen deraf rörde sig, fantastisk och vild, en stor folksamling omkring en kärra, hvarpå ett lik låg.
Ledd å ena sidan af sin gemål, drottning Sofia Charlotta, och å den andra af statsministern Pitt, vacklar konung Georg den tredje fram.
Drottningen och statsministern höja sina händer inför folket, påtagligen bedyrande inför det någonting af stor vigt.
— Den der tablån förstår jag icke, yttrade prinsessan Sancta Croce.
— Ack jo, den är rigtig nog, försäkrade mylady Munk, ehuru visserligen mer sorglig än löjlig. Den slocknande elden i fonden betyder säkert det amerikanska kriget; gnistorna, som stiga mot skyn, föreställa väl Förenta staternas stjernbanér. Folket med kärran och liket erinra väl om det der folkupproret, då man drog den afrättade Carl den förstes lik förbi konungens fönster.
— Men hvad är det väl som drottningen och statsministern synas försäkra folket? Det måste vara ganska vigtigt.
— Visserligen. Det skall säkert erinra om det ögonblick 1789, då de i en särskildt utfärdad akt togo på sitt ansvar att konungen ännu egde sitt förstånd i behåll.
— Åh, så tråkigt.
Man skrattade icke dess mindre.
Åter visade sig en ny scen.
Det var ett litet sjöstycke. Himmelen glödde så varm, vågorna glänste så kristallblåa. Italiens praktfulla sol liksom fylde hela stycket med sin strålande glans.
Taflan utgjorde en skizz från de båda Siciliernas hof.
Man såg här en liten båt gunga på den neapolitanska golfen. Båten styrdes af drottning Maria Carolina. I fören satt konung Ferdinand den fjerde och metade. Spiran var förvandlad till metspö. Båten roddes af en lazaron. Färgspelet af lågor, som i fonden flammade upp ur Vesuven, gjorde de af stormen upprörda vågorna allt emellanåt nästan blodröda. Golfen gick med häftig och stark sjö. Maria Carolina styrde dristigt upp mot den häftiga sjögången, vare sig hon vägleddes eller förvillades af den flammande Vesuven.
— Det är sant. Ferdinand är icke mycket kung, anmärkte prinsessan Sancta Croce, men en god fiskare är han. Ser ni, det nappar för honom. Han drar verkligen upp en aborre. Lazaronerna älska honom. För dem är han rigtigt en kung. Han trifs också bättre bland dem än i sin rådskammare.
Man skrattade.
För en ny rörelse af Zamparellis hand framkom ur hans trollskåp återigen en ny tafla.
Taflan var onekligen storartad.
Man såg framför sig nära nog en half verldsdel. Ett fruntimmer, till sina proportioner kraftigt, men väl bygdt, och till sitt utseende snillrikt och intelligent, tronade ensamt der. Sysselsatt med utt göra sin toilett, var hon klädd i en vällustigt utsökt, något vårdslöst draperad
