144
morgondrägt. Ryggkarmen å den tron, hvarpå hon satt, utgjordes liksom af ett högt fjäll: det var uralbergens ryggås. På sidorna om henne hade hon tvänne tvättskålar, den ena var Hvita hafvet och den andra Svarta hafvet. Toilettspegeln framför henne utgjordes af Östersjön.
Sysslande omkring henne, uppassades hon icke af fruntimmer, utan af manligt kraftiga och ungdomligt lefnadsfriska män. Den ena var sysselsatt med att snöra hennes lif, den andre med att friska upp hennes kinder med litet smink, den tredje med att lägga hennes chevelure, den fjerde med att ordna drägten för dagen, den femte med att knäppa tillhopa fotbeklädnadens gyllene spännen o. s. v.
— Vid S:t. Michael, utropade furstinnan Menzikoff, hafva vi icke här kejsarinnan Catharina sjelf.
— Men hvilka äro de, som sysselsätta sig så ifrigt omkring henne? Hvem är den der?
— Följ med mitt finger, skall jag visa er, hvilka de äro. Porträtten äro ganska lyckade. Den der är furst Potemkin, den der är Zawadoffsky, den der Zoritz, den der Rimsky Korzakoff, den der Lanskoi, den der Gregor Orloff, der ha vi Yermoloff, der Momonoff, der Wisjotsky och der Zuboft o. s. v.
— Min gud, så många, så många.
Man skrattade.
Ännu ytterligare utvecklade sig ett nytt sceneri.
Omgifven af svenska flaggor, blåa och gula, stod här en tron. På tronen satt en yngling. Framför honom såg man en man, klädd såsom munk, med utsträckta signande händer.
Ur munkens mun utgingo följande i sjelfva duken skrifna ord:
— Gud välsigne dig, min son[1]!
På sidorna derom såg man hertig Carl och Reuterholm, bäda två med ett utseende, som skulle de ha skrattat.
Tecknade såsom lätta skuggbilder, syntes i fonden Gustaf den fjerde Adolfs mor, enkedrottningen, och vålnaden af hennes aflidne gemål, Gustaf den tredje, båda två med ett finger lagdt på sma läppar, såsom hade de inför hvarandra aflagt ett tysthetslöfte.
Spiran i den unge konungens hand såg nästan ut såsom ett frågtecken.
Vid första anblicken af denna onekligen konstnärligt väl utförda, men till sin försåtliga andemening ganska lätt förstådda scen förmådde Armfelt icke längre tygla sin vrede och förtrytelse.
Hvardagligt och lättsinnigt skratt och skämt hade, som vi veta, på de senare dagarna icke ljudit rätt angenämt i hans öron. Väl kunde han icke förhindra någon att ge, så mycket man behagade, uttryck åt sin glädje; han kunde således icke heller förmena den vackra damqvartetten att skratta och skämta öfver det bildergalleri, som Zamparelli rullat upp; men icke dess mindre hade han allt ifrån början
- ↑ Hofskandalen ville veta, att hofstallmästaren Munch var Gustaf IV Adolfs far.
