Sida:Drabanten del 2 1888.djvu/150

Den här sidan har korrekturlästs

146

bryter fram ur sin afgrund i er blick lika obeslöjad som ur tusen andras.

Diplomaten hade ett allt för verldsvant öga, att icke märka att det måtte förefinnas något enskildt gammalt groll emellan Armfelt och Vincent, och vanlig takt bjöd honom att aflägsna sig med fruntimren. Han bjöd dem armen, och de lemnade rummet.

— Ni har i dag haft artigheten, fortsatte Armtelt, att uppvakta mig med ett bref, hvari ni på en och samma gång förnyar er utmaning och inbjuder mig till denna test. I inbjudningen tänkte jag mig ett ögonblick, att er afsigt var att uppgöra frågan emellan oss på ett försonande sätt, och jag var beredd att gifva er all den upprättelse, som stod i min magt. Ganska upprigtigt kan jag äfven säga er, att denna tanke gladde mig; men allt sedan jag anlände hit, har jag endast blifvit bemött med hån. Ni har låtit utsprida bland gästerna, att tillställningen var för att hedra mig såsom hedersgäst; ni har ingifvit dem den föreställningen, att festen skall klockan 6 eller vid det timslag, då duellen skall ega rum, afslutas med en stor dramatisk tableau vivant. Jag kallar detta för hån. Oss emellan finnes, var viss derpå, ingen förbindelse mer, annat än den afgrund, som omständigheterna öppnat emellan oss. Och blickar ni rätt djupt ned i den, så skall ni i dess dy se er sjelf återspeglad och framför allt det iskalla drag af hersklystet sjelfbedrägeri i er karaktär, som i Wanjas hjerta bröt och brutit stafven öfver er och edra lidelser. Jag tillbakavisar också befogenheten af hvarje anklagelse emot henne och mig. Af äktenskapet fordrade ni hednisk dyrkan, då er pligt varit att deri ingjuta kristlig kärlek. Ni ville beherska det gudomliga i hennes bröst endast i kraft af en verldslig lag, och förbannelsen träffade er. Nu brinner ni af hämd, af hämd emot samhället, af hämd emot mig, af hämd emot allt. Blind sjelfförgudning har på sådant sätt liksom stelnat eller stannat i en återvändsgränd i ert eget sinne. Kärleken låter likväl lika litet tyranniet smida sig i bojor, som friheten. Wanja ville ej låta döda sig i sitt hjerta, hon dog hellre i ert omdöme. Nog härmed. Något har jag likväl ännu ytterligare att tillägga. Hitintills har ni ensam varit den utmanande, men härtill vill jag nu lägga, att äfven jag utmanar er. Ni har i den sista tafla, som ni lät framhålla i ert galleri, skymfat mitt fosterland, den konungafamilj, som jag lärt värdera, den konungs minne, som jag högt älskar, den unge konung och hans äkta börd, som jag lofvat och svurit att trofast bistå, och för denna skymf kräfver jag nu upprättelse. Jag tillbakavisar också er allt för tydligt angifna insinuation, att Gustaf den fjerde Adolf skulle vara en oäkta son, såsom en grof och simpel lögn[1]. Om ni har att hämnas ett af mig, efter er uppfattning, begånget ungdomsfel, så har jag nu att hämnas en af er vid mogna år och med fullt beräknad öfverliggning emot en hel konungafamilj rigtad sanningslös hänsyftning. Låtom oss gå, min herre, klockan är strax sex.

  1. Se vidare härom »Minnen från äldre och nyare tider, bidrag till Svenska historien, samlade af C. F. Ridderstad», 2:a häftet.