Vincent hade till en början nästan vällustigt njutit af Armfelts vredgade uppträdande; men småningom försvagades denna njutning af det sätt, hvarpå Armfelt lade sina ord. Bronsen i hans väsende bleknada dermed äfven bort. Hitintills hade hans utmaning ensam tyngt i vågskålen, men genom Armfelts utmaning föll nu en motsvarande tyngd älven i den andra skålen. Den nya utmaningen vägde liksom upp den gamla. Vågen fick för Vincent en opåräknad jemvigt.
Armfelt kunde ej undgå att märka, det Vincent i detta ögonblick liksom vacklade på sina egna grunder.
Med förbigående af alla vidare öfverläggningar och förberedelser
begifva vi oss direkte till denna dags slutscen.
Det enskilda man och man emellan vexlade pratet om en slutlig dramatisk öfverraskning o. s. v. tycktes ej helt och hållet ha saknat grund.
Armfelts sekundanter erhöllo hänvisning att jemte Armfelt möta Vincent i det långa tält, hvarom vi redan talat.
Då Armfelt inträdde i tältet, erfor han en känsla af öfverraskning. Ögonblickligt igenkände han stället. Tältet omslöt nämligen samma plats, der han svurit Wanja trohet, samma plats, der han en gång, hänförd af lyckliga drömmar, fördjupat sig i hennes glödande och varma blick. En underbar känsla bäfvade genom hans bröst. Det låg dock mera vemod än dysterhet i denna känsla. Samma berså, der han suttit med henne, stod der blommande, liksom för ett tjugotal af år tillbaka. Han tyckte att Wanja ännu log bland blommorna kärleksfullt emot honom. Solglimten från en långt för detta försvunnen tid var emellertid blott ögonblicklig.
— Hvar äro edra sekundanter? tillspordes Vincent af både Stackelberg och furst Menzikoff. Nu måtte det vara tid att de träda fram. Enligt häfdvunna duellagar hafva vi åtskilligt att öfverenskomma om och med hvarandra.
Vincent syntes fullkomligt likgiltig för deras erinran.
— Sekundanter skola ej saknas mig, svarade Vincent, men de skola först uppträda, när allt är färdigt. Intill dess är jag min egen sekundant. Varen goda, mina herrar, att uppgöra, utan ombud från min sida, hvilka vilkor I behagen. Jag har fullt förtroende till er. Det enda jag fäster mig vid är, att jag har första skottet.
Vincent yttrade sig med en köld och ett lugn, som om alla lidelser hade varit honom fullkomligt främmande. Hade man likväl kunnat blicka bakom det harnesk af is, hvarmed han i denna stund omgaf sig, skulle flammorna der innanför nog hafva varit synliga.
— På detta ert förslag, min herre, kunna vi ej ingå, genmälde Stackelberg och Menzikoff. Huru slutet än må bli, kan man alltid förebrå oss att hafva förbisett något. Hvad säger ni, baron Armfelt?
